Some Die Young [SV] [THG-ff]

3. ”And we said we would die together”

De drogs i tunnlar, förbi tusen färgglada hus och slutligen genom en dörr. Det var en stor sal med massa pelare och Ofelia och Noah blev genast tvingade åt olika håll. Hon blev lagd på en hård säng och fick på sig ett blått skynke.
”Kolla naglarna, kolla ögonbrynen”, sa de personer som ställt sig runt henne. ”Det här kommer verkligen att bli svårt.” Hon vände huvudet för att kolla på sina naglar. Nerslitna med lort under, det som visade att hon arbetade duktigt hemma på gården. Hon blundade för att känna mindre av skönhetstortyren de gav henne. Efter en lång genomgång av hela hennes kropp så fick hon veta att hennes designer skulle komma.
”Patricia är fantastisk!”
Patricia, tänkte hon. Det var ett bekant namn i spelsammanhang, den otroliga designern som hade tillhört vinnaren flera år i rad. Fast innan hade det alltid varit karriärister. En mörkhyad kvinna med axellångt hår kom in i rummet.
”Det här är perfekt!” sa hon rakt ut i luften. ”En utmaning.” Hon drog fram en av de höga pallarna som stod i rummet och satte sig bredvid Ofelia. ”Du vill vinna eller hur?”
”Jo…”svarade hon.
”Du vill komma hem?” fortsatte hon att fråga.
”Såklart att jag vill komma hem, jag har familj, jag har vänner, jag har ett liv därhemma!” utbrast Ofelia argt. ”Varför skulle jag inte vilja vinna?”
”Jag kollar bara med dig… Jag tror redan att jag har en tanke. Rosa vågor, bröllopstil, vad tycker du om det?”
”Det låter faktiskt bra”, sa Ofelia förvånat. Hon hade inte väntat sig något av den här respektlösa personen.
”Jag ska se om jag kan få vagnen att bli av samma tema också.” Patricia lät väldigt glad och Ofelia började undra om det var så upphetsad man blev av att ge någon dödsdömd fina kläder.
”Ursäkta men, är du alltid såhär glad innan spelen börjar?” frågade hon därför sin designer.
”Allt för att jag blir glad av ett nytt projekt men jag brukar kunna se det sorliga i det… Men min nittonåriga son Cinna har påbörjat sin designerutbildning idag så om nio år kommer han också jobba här. Jag är så stolt.” Hon såg verkligen lycklig ut och om det här gjorde att Ofelias kläder blev vackra så ökade hennes chans i spelen så hon höll med henne.
Assistenterna kom in igen och mätte henne från topp till tå och kollade allt från hennes längd till hur tjocka hennes nagelband var. När Patricia var klar med sitt konstverk så kände Ofelia inte igen sig själv. Flickan i spegeln hade för det första helt släta ögonbryn. Maskara hade förlängt hennes ögonfransar och de hade smetat på något så att hennes haka var mer tydlig. Hennes kastanjebruna hår hade blivit till korkskruvar och hennes hår satt en ljusrosa perfekt utslagen ros. Rosen var till för att matcha resten av utstyrseln vilket den gjorde perfekt. Den ljustrosa klänningen var veckad hela vägen från midjan. Vid vänster ben var tyget uppdraget och fastsatt med en likadan ros som den hon hade i håret. Utanpå det vanliga tyget satt ett genomskinligt som fick det att se ut som att kanterna på klänningen ständigt rörde sig. Det fanns bara axelband på ena armen men längs den andra växte istället en blomstrande tatuering som snurrade sig runt armen och tillsist virade sig runt ringfingret. ”Du kan vara lugn, den går bort med vatten”, hade Patricia sagt.

När Ofelia och Patricia mötte Noah och hans designer så var det inte långt tills invigningsceremonin skulle hållas. Noah hade fått en enkel kostym helt i vitt men med rosa detaljer till och en ros i bröstfickan.
Ofelia såg att Patricia fått som hon ville, tians vagn var utsmyckad med rosor och långa band.
”Le och vinka så vinner ni folket”, förmanade Noahs designer dem. De kunde inte se Desirée och Ursa någonstans så de gick på vagnen och såg när portarna långt där framme framför distrikt etts vita hästar började öppna sig.
”Vi gör det här tillsammans”, viskade Ofelia frågande. Allt började kännas så stort, hon var en del av landets största händelse.
”Ja”, svarade Noah tyst. ”Vi går in i det här tillsammans och vi kommer ut tillsammans, dör tillsammans.” Deras hästar började röra sig framåt och helt plötsligt omfamnade publikens jubel dem och kameror zoomade in på deras ansikten. Ofelia vinkade och log som hon hade blivit bedd att göra och titta på Noah i ögonvrån. De skulle göra det här tillsammans hade de sagt. Hon tog och greppade hans hand hårt och höll i hela kvällen.







1. Det där med att Patricia designat vinnare hittade jag på bara för att jag ville att hon skulle ha gjort Finnicks
2. I och med Patricia byggde jag upp hela Cinnas familjehistoria
3. Ledsen att kläderna tog så mycket plats, hade en väldigt tydlig bild bara
4. Det som skulle vara kapitel 3 trån början blir nu kapitel fyra
5. Jag lägger till detaljer för att matcha titlarna
6. Jag hoppas att det inte blir för likt Peeta och Katniss men lite likt måste det vara om jag ska få ihop det i slutet....

Superduperbra! Såhär mitt i natten behöver man något att roa sig med! (Alltså när man inte kan somna )

Jag borde gå och lägga mig men för en timme sen fick jag sån skrivlust och... Ja...

Jättebra!!

Haha, tack iaf. Det var jättebra! (Är väldigt glad att du fick ett "skrivryck" )

Märkte att jag blandat ihop tempus lite i början, fixar det när jag får dator

Vad hände med betaläsningen?
Nä, det är jättebra ändå Fortsätt!

FORTSÄTT!

Jag gjorde det
Du sov ju då

Superbra!! Du är verkligen jätteduktig!