Rollspel: A love story (3 pers)

För en bråkdels sekund stannar jag upp i mitt intensiva tänkande på Ginny. Om mig? Tystnaden som uppstår överröstar den nu höga musiken och allt folk som ropar till varandra medan golvet hoppar upp och ner.
"Om mig?" Upprepar jag igen, dock högt.
Utan att besvara min bekymrade blick snurrar Hermione fortfarande nervöst runt en hårslinga. Till slut nickar hon till svar.
Jag gör ett försök till att komma på något bra att säga. Mina gröna ögon söker omedvetet över folkmassan, men jag hör fortfarande ingenting; det är som att jag och Hermione är helt ensamma i ett tyst, dött rum.
Det slår mig plötsligt att det måste ha något att göra med planerna om Voldemort.
"Vad är din plan som Ron har så mycket emot, då?" Jag vänder på huvudet och kollar ännu en gång trött på Hermione.
Hon kollar för första gången upp på flera minuter. Blicken hon ger mig är lite halvt galen, förtvivlad och bekymrad. Att bedöma av hennes rödkantade ögon, torra kinder och våta ögonfransar, har hon gråtit.
"Harry, vad för plan?", frågar hon och snyftar till, "det har ingenting med Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn att göra.."
"Men vad är det då?" Frågar jag, nästan lite smått irriterad.

Harrys irriterade röst får mig att rycka till. Det går bara inte, tänker jag för mig själv, det går bara inte att låta honom gå runt ovetandes. Jag kan inte hålla det inom mig.
Jag känner hur tårarna svider i ögonen - och jag verkligen hoppas att jag inte spiller dem.
"Mina känslor för dig."
Harry stannar upp mitt i en rörelse. Hans ögon kollar chockat på mig, men framför allt förvirrande. Han öppnar munnen för att säga något, men inte ett enda ord slinker ut. Jag snyftar, lägger armarna om mig själv och reser mig försiktigt upp. Jag ger honom en blick som tyder på framför allt förlåtelse, hur känns det att höra att ens bästa vän är förälskad i en?
"Godnatt, Harry," mumlar jag när jag går förbi honom.

((Jag vill inte störa i ert rollspel, bara säga att jag tycker det är väldigt kul att läsa och att ni skriver jättebra. Det är extra spännande eftersom man aldrig vet vad som kommer att hända eftersom alla reagerar olika. Väldigt härligt att följa! ♥ ))

((Aw tack så hemskt mycket! Vi visste inte att folk följde, dock, hihi. Men jag blir så glad, och är säker på att Elderwand och Annikz också blir det, vi bugar och bockar.

Elderwand & Annikz, jag kommer knappt kunna skriva något hela helgen, så ni får rolla utan mig. (

((Tack så mycket!!))

-childhoodlight, vi kan alltid försöka -

Nästa morgon vaknar jag av att Hedwig hoar högljutt.
"Men få tyst på den där ugglan någon gång.." muttrar jag till Harry. Jag vänder mig om åt Harrys håll, men Han ser inte ut som han brukar. Nu har han ett ansiktsuttryck som jag aldrig sett förut.
Jag sätter mig upp och drar på mig mina strumpor.
Harry kollar på mig och drar till med ett leende.
"Ska vi gå?" frågar jag och sträcker ut handen mot dörren.
"Visst." svarar han och börjar gå. Jag följer hans exempel och går efter honom.

"Vad har vi för lektioner idag?" fråger jag Dean och tar en brödbit.
"Försvar mot svartkonster, Trolldomshistoria och Quidditch med Madam Hootch." svarar Dean. "Det är allt jag kommer på." Quidditch, tänker jag. En perfekt lektion för att sätta min plan i verket.

Jag följer Rons förslag, tar mig en brödbit och börjar tugga frånvarande medan jag låter blicken sträva över alla elever från de fyra olika elevhemmen, Gryffindor, Hufflepuff, Slytherin och till sist Ravenclaw.
Hermiones ord är som fastklistrade på min hjärna; det går inte en sekund utan att jag tänker på något annat - mina känslor för dig. De upprepas så många gånger att jag får huvudvärk.
Jag sväljer brödbiten jag nu suttit och tuggat på ett bra tag och tittar över på Ron som livligt sitter och diskuterar med Dean om dagens följande quidditch lektion och direkt får jag skuldkänslor. Varför var Hermione tvungen att bli förälskad i just mig? Jag vet att Ron varit kär i henne så länge jag kan minnas även om de bråkat till och från, men plötsligt får hon en förälskelse för mig?
Plötsligt börjar jag tänka så intensivt att jag försöker viska mina tankar för att de inte ska höras. Det är väl ingen som lagt kärleks elixir i Hermiones mat eller dryck på senaste tiden? Seamus hade sett lite misstänkt ut häromdagen när han fipplade med någonting jag aldrig fick se, som han skulle ge till någon och han har ju alltid varit så angelägen med att para ihop mig med Hermione.. Nej, just det - det var Nevilles groda han letade efter.
Efter en stund ger jag upp och inser sanningen. Utan att tänka mig för kollar jag på Hermione som avlägset läser The prophet, dock ser det mest ut som att hon stirrar på kanske en bild eller något liknande.
"Harry!" Skrattar Ginny.
Jag vänder hastigt blicken mot henne, nästan skrämd.
"Vad?" Frågar jag och börjar genast klämma på mitt ansikte som om någon förstorat min näsa.
Ginny fnittrar lite till, men säger:
"Du såg ut att vara i en annan värld! Vad tänker du på egentligen?", skrattar hon men innan jag hinner svara (inte för att jag tänt göra det..) fortsätter hon, "ska vi gå till våra lektioner?"
Jag reser mig upp och kastar en hastig blick på Hermione och ögonkontakt uppstår.

Harry och Ginny reser sig samtidigt. För en sekund möter jag Harrys gröna ögon bakom hans runda glasögon, för att i nästa sekund vändas bort och fixas vid Ginny. Jag känner hur blodet rusar upp till mina kinder, gårdagen är någonting jag inte vill minnas. Jag kollar ner på den orörda mackan på den vita tallriken. Brödsmulor ligger spritt omkring, jag börjar att räkna dem i hopp om att en explosion ska hända och göra allting okej. Minutrarna tickar iväg, och jag hör hur någon sätter sig bredvid mig och jag kollar hastigt upp. Rons sorgsna ögon kollar på mig.
"Hermione," börjar han. "Förlåt mig."
Jag påminns precis över bråket med Ron, som jag inte har hunnit att tänka på, på grund av allting med Harry. Jag nickar till svar och pressar på ett leende.
"Det är okej."

"Det är okej." svarar Hermione med ett frampressat leende.
"Emm.." börjar jag och ställer mig upp "Ska vi gå till lektionen i Försvar mot svartkonster?" frågar jag och rycker lite i tidningen hon har pressad framför ögonen. Hermione ställer sig också upp och lägger ifrån sig tidningen.
"Visst." säger hon och börjar gå mot trapphuset.

När vi kommit fram till klassrummet sätter jag mig ner vid den första bänk jag ser. Jag lägger handen på platsen bredvid mig i en förhoppning att Hermione ska sätta sig där.

Jag ser hur Ron klappar med handen på sin stol på andra sidan av sig, och när jag vänder mig om ser jag att Hermione nervöst flackar med blicken medan hon med korta, obeslutssamma steg går in. För att inte göra situationen ännu mer pinsam, kollar jag bara rakt fram och låtsas som att det regnar.
När Hermione satt sig, märker Ron av den spända tystnaden. Han harklar sig lågt och jag skruvar lite på mig. Hermione låtsas slå upp sidor i sina böcker, men hennes blick förblir okoncentrerad och nervös.
"Något som hänt som jag inte vet?" Frågar Ron plötsligt, nästan så att jag hoppar till på stolen.
Hermione blir lätt rosig om kinderna samtidigt som jag svarar:
"Nejdå, du har inte missat något" med ett svagt leende.

Jag känner hur röd jag blir. Den pinsamma, otroligt pinsamma tystnaden, lägger sig ännu en gång över oss tre vänner. Som tur är sitter Ron mellan mig och Harry, men ändå kan jag inte sluta kasta små, diskreta blickar för att studera hans ansikte; de skarpa konturerna av hans haka som följer upp till hans käkben, det svarta håret som står åt alla håll, de gröna ögonen bakom de där runda glasögonen, som får hans utseende, enligt mig att se tusen gånger bättre ut. Ibland kanske han märker att jag betraktar honom, för det händer att han slår upp ögonen från boken för att kolla mot mitt håll, vilket resulterar i att jag hastigt kollar ner i min bok och låtsas läsa de, för mig, just nu luddiga raderna.
"Jo... så... vad ska vi hitta på att prata om?", säger Ron. Han är uppenbarligen besvärad över umgänget. "Någon som har en idé?"
När ingen av oss säger något, utan låtsas att fortsätta läsa i böckerna, suckar Ron djupt. Jag ser i ögonvrån hur han vänder sig mot Harry.
"Harry?", prövar han tveksamt. Harry svarar inte och med det kollar Ron på mig. "Hermione?"
Jag skakar på huvudet - det skulle kännas fel att inte svara honom - för han, trots allt, bad om förlåtelse och saker och ting är lugnt mellan oss nu.

Jag hör hur Ron ger av sig ännu en suck, innan han slår ihop sina böcker med en smäll. Både jag och Harry kollar upp mot honom när han reser sig upp från sin plats, och utan ett ord vänder sig han om, med sina böcker i famnen, och sätter sig bredvid Seamus och Dean.