PRS Lupple & Medi

Hon satt lugnt och still medan Alexander undersökte henne.
"Jag tror jag inte jag har överansträngt mig. Jag säger inte ni har fel men jag är.." Hon såg sömnig ut och hon lade handen mot hjärtat.
"Jag känner av det igen. " Hon lade sig ner på bänken och slöt ögonen.
"Kan du hämta Dorian är du snäll?" viskade hon och fingrade på korset.

Alexander såg på henne och nickade sakta.
" Du borde inte flyga inom dem närmsta två veckorna i detta tillstånd." Sa han allvarligt men backade ifrån henne.
"Absolut jag hämtar honom Miss." Sa han och gick mot dörren men Dorian stod redan där.
Han hade hört hennes hjärtslag och Alexander himlade med ögonen. Stängde igen dörren, väntade en stund innan han öppnade den igen och följde Dorian fram till henne och gick sedan ut.

Dorian såg på henne och satte sig hos henne och försökte anstränga sig för att inte dra kraft från henne. Försökte blockera det även om han inte visste hur.
"Hej Willow." Sa han och la kameran på bänken vid henne och la sin svala hand på hennes panna.
"Det är något konstigt med dig." Viskade han tyst. Han kunde ju inte förklara vad han trodde var problemet. Han och alla andra vampyrer som befann sig i närheten av henne.

"Två veckor?!" Hon såg oroat på honom och satte sig upp men hon sjönk ner igen och slöt ögonen.
"Jag kan inte. jag måste..2 Hon hann inte mer utan hon hörde Dorians röst, hans svala hand mot pannan.
"Dorian jag måste till hotellet. Jag vet det går en bussbåt närheten till hotellet." Hon log trött.
"Jag kanske inte orkar ta mig till hotellet. hjälper du mig igen är du snäll?" Hon skrattade.
"Jag är skyldig dig hur många tjänster som hälst nu." Blickenn var suddig.
"Vad är fel på mig Alexander?"

Dorian såg på henne och svalde hårt. Hans närvaro gjorde henne sämre.
"Stressa inte Willow. Du måste återfå din styrka." Sa han och såg på henne. Kanske var det bästa för henne och få kraften borttagen? Kanske skulle detta tillslut döda henne? Utan att nån annan ens la ett finger på henne bara genom att vara nära henne.
"Tänkte inte på det nu." Log han och släppte taget om hennes panna och reste sig upp. Dem behövde gå härifrån. Utan henne.

Alexander såg på Dorian och sen på henne.
" Utmattningssyndrom. " Sa han rakt, tydligt och lugnt och på ett sätt som till och med fick Dorian att tro på det. Han såg på Alexander som sa med sina ögon att det inte alls var svaret men det enda han kunde ge henne som hon skulle kunna förstå men också tro på.

Hon nickade bar tyst och hon slöt sakta ögonen och föll in i sömn. Hjärtat återgick till normal rytm och hon tog djupa andetag.
När hon vaknade så låg hon i sin säng på hotellet och hon kände en sval trasa på sin panna.
"rmg." halsen sved och hon sökte med blicken.
"Dor..." Hon orkade inte prata och hon såg motfönstret och det var beckmörkt ute.
Hon satte sig upp och tog sig ur sängen.

Han såg när hon föll ned i sömn och han såg på Alexander.
"Vi gör detta, eller hur? Vi omedvetet tar hennes krafter? Du som är äldre tar det mycket snabbare, men nån som är yngre än mig går det ännu längre för? " Sa han tyst och Alexander såg på honom.
" Antagligen. Därför är skörden så viktig. Tänk dig om hon skulle möta din far. Hon skulle kollapsa på en gång- kanske ännu värre." Sa han tyst och Dorian svalde hårt.
"Jag tar henne tillbaka till hotellet." Sa han tyst och bar upp henne i famnen och bar henne dit. Där dem inte syntes så sprang han faktiskt med henne.

Snart var dem framme. Han bäddade ned henne i sängen, ställde kameran på nattduksbordet, öppnade fönstret och gjorde i ordning en sval trasa och la den på hennes panna. Han vakade över henne så långt ifrån henne som han kunde och när hon började vakna till försvann han ut på taket och stängde igen fönstret tyst. Men han hörde hennes ord. Hon sökte efter honom. Men hur skulle det se ut om hon faktiskt hittade honom? Han var glad över att han lämnat ett kort bredvid hennes kamera.

// Godmorgon/Godkväll beroende på när du vaknar. Du somnade och jag tog med dig tillbaka till ditt hotell. Personalen hjälpte mig till ditt rum. Vila Willow. Och kanske är det bäst att göra som doktorn sa. Stanna längre, tänk om du får ett anfall på planet? Tänk över det. // Dorian så stod det på kortet. Var det tillräckligt. Han hade velat skriva att bara hon säger hans namn så kommer han men det skulle ju avslöja honom och alla andra och han skulle säkert ses som en stalker.

Hon hittade kortet och hon satte sig på sängen igen och hon nickade.
"Okej jag kanske starrar lite längre. Men." Hon lade sig ner och lade armarna ikors.
"Jag fick inte se kyrkan." Hon sa allt till sig själv. Hon tog upp kontrollen till tven och slog på den och lutade sig tillbaka och hon såg på en stund och log svagt. Dorian var så snäll.

"Dorian." Lupe såg på honom.
"Det är nog inte att vi suger kraften. Den kanske blir för stor för henne vissa gånger och därför har svårt." Han slog sig ner intill honom och log sorgset.
"Jag ska lämna henne ifred men jag ska kanske gå upp med något till henne." Han log.
"Mat och vatten. Alexander har ringt mig. "

Han satt ju precis utanför hennes fönster och hörde varje ord hon sa med ett litet leende. "Jag ska visa dig den imorgon." Viskade han tyst, inte för att hon kunde höra honom utan mer för att befästa sitt beslut för sig själv. För hennes skull skulle han verkligen gå in i den förbannade kyrkan. Han hade ju redan utstått smärta i hennes närhet. Korset. Som tur var hade det ju läkt för länge sedan men det kändes ändå som att känslan eller märket snarare ärret fanns kvar. Kanske inbillade han sig det.

Dorian hörde sitt namn och vände snabbt huvudet åt det hållet och såg på Lupe med ett snett flin.
"Lupe." Sa han trött men med ett flin på läpparna. Han tyckte om Lupe- dem hade ju känt varandra länge.
"Och dom vill göra den större med nån ritual? Det är ju vansinne." Muttrade han, det skulle ju kunna göra henne riktigt sjuk.
Men det Lupe sa hade en poäng, om det var så skulle han kunna underlätta för henne genom att dricka från henne dem stunderna. Men samma stund som tanken kom blev han chockad över sin egna idé. Då skulle han absolut avslöjas.
Dorian såg på Lupe och studerade honom länge. "Du ska ge henne mat och vatten? Ska du droga henne igen?" Fräste han tyst.
"Vad sa Alexander?" Sa han sedan och drog rätt sitt hår.

"Typ men det är svårt att förklara." Lupe såg på honom.
"Hon blir inte sjuk av oss utan något annat. Så när ritualen är klar så är hon som 100 män. " Han log och skakade på huvudet.
"Nej jag ska inte droga henne och Alexander sa jag skulle ta hand om henne. Rådet betalar hennes rum fram till en vecka sen ska hon förflyttas." Han svalde.
"Till ert hus." Han visste det skulle göra Dorian rasande.
"Din far vill att hon är i säkerhet och här är hon säker men inte till hundra procent."

" Om du vill ha 100 män, skaffa dig hundra män- ut och jaga." Tillade han och nickade mot en nattklubb tvärs över gatan.
"Ta hand om henne? Ska du ta hand om henne? Samtidigt som du övervakar mig eller?" Sa han trotsigt och vände bort blicken.
Förflyttas? Hur tänkte dem förflytta henne? Kidnappa henne? Det är ju inte klokt men när han hörde vart hon skulle förflyttas flög han upp på fötterna och tog ett grepp hårt om Lupes hals och pressade upp honom mot en skorsten och blottade tänderna.
"Mitt hus? För att vara säker? Det är ju för fan inte klokt." Fräste han innan han kastade undan Lupe en bit bort från honom en bit ned på taket.
Han hatade rådet, han hatade sin familj han hatade varenda vampyr som var inblandad i detta. Han fick helt enkelt flytta. Byta stad, land nej byta världsdel.