Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 ... 6 7 8 ... 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


Astral vad nöjd över att de kommit undan soldaterna. En strid, ja, som de förmodligen hade vunnit, men han sparade hellre sin energi. Han skrattade tyst åt Melanies entusiasm över magin.. men vad hade hon menat med dyr magi? Astral visste inte. Stenen hade han fått som en gåva av sin vän, som ett tack för att han hade hjälpt henne. Han drog sig till minnes av det, men återkom strax till verkligheten igen då en våg av trötthet skjölde över honom. Han hade stirrat in i tomma intet, vilat blicken över marken nedanför dem, men såg nu upp då han återfått medvetenheten. Han kikade på Melanie som lagt sig tillrätta vid grenen. Hon och naturen var som i ett. Det var fascinerade. Astral hade alltid tyckt att han var kunnig på naturen själv eftersom han vandrat så länge, men Melanie.. det var en annan sorts kunnighet. Han rörde sig närmare Melanies håll, där grenen var bred nog att rymma honom så att han på så sätt kunde lägga sig ner. Astral vred och vände på sig för att lägga till tillrätta, men det var svårt. Han gav upp tillslut och accepterade att det inte skulle bli bättre.
Han drog i huvan så att den nära inpå täckte hans blick. Han blickade upp i trädkronan och lät vinden vagga honom till sömns. Snart fann han sig i drömmar och sov. Djupt.

13 mar, 2020 19:13

Lupple
Elev

Avatar


Melanie kände av hans närhet men kunde inte riktigt bearbeta det eller förstå det och i samma stund som det skedde - oförståelsen så glömde hon bort det och fortsatte drömma.
Hennes drömmar var livliga, hon hade nästan glömt hur det var men skogen lät henne se överallt i skogen som om de förflyttade hennes medvetande med sig.
Hon slog snabbt upp ögonen då hon hörde träden vina i vinden. Hon satte sig upp och såg sig omkring men insåg att det faktiskt bara var vinden men hon såg sig omkring och fann att det var morgon. Hon klättrade försiktigt högre upp i trädet och fångade in lite vatten som låg på löven så hon kunde dricka. Hon kände sig mer utvilad, mer sammankopplad och hon log- detta var bra.
Hon fortsatte att klättra uppför på grenen och hoppade sedan smidigt till nästa och till nästa. Tills hon fann ett äppelträd. Hon viskade lågt till det och kunde sedan plocka på sig en hel del äpplen och förflyttade sig sedan tillbaka till honom.
Hon la försiktigt upp äpplena på rad framför honom och skakade lite på en gren så vattendroppar föll mot äpplena. Hon plockade ett och började äta det och kunde känna kraften i det. Hur det nästan laddade upp henne igen. Melanie såg igen brådska i att väcka honom utan drog av sig sin kappa och lät sitt hår följa vinden fritt.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

13 mar, 2020 19:35

Vidomina
Elev

Avatar


Ljudet av hennes tugga av äpplet fick Astral att vakna. Han satte sig upp och försökte förstå var han var någonstans och var ljudet kom ifrån. När han upptäckte Melanie stannade han upp i en rörelse och drog av sig huvan så att hela hans huvud syntes. Han skulle fråga henne hur länge hon varit vaken, men blev återigen ställd då han upptäckte de uppradade äpplena. "Var.. var kommer de här ifrån?". Han funderade på om hon trollat fram de på något sätt, kom de från trädet? Eller..? Astral såg sig om. Ljuset som solen kastade på omgivningen fick skogen att verka ny på något sätt. Inte främmande miljö, men.. annorlunda. "Det är morgon.", konstaterade han utan att tänka efter och harklade sig när han insåg sitt ordval. "Jag menar.. det är bäst att vi rör på oss. Vi har en bit kvar, Melanie.". Astral vred på huvudet för att se på henne igen. "Hur länge har du varit vaken?" Astral drog då lite på läpparna. Han gillade att hon verkade glad. Sömnen hade nog gjort henne gott, gissade han.

13 mar, 2020 20:49

Lupple
Elev

Avatar


Melanie log stort över att han hade upptäckt äpplena, hon kände sig väldigt stolt över att ha hittat dem- inte för att det egentligen var svårt men när hon väl lyckades åstadkomma något som fick honom förvånad så kände hon sig stolt, hon kunde inte alls förstå varför.
" Åh ett träd längre bort, lyckan över att få bli av med några äpplen för en god sak känns i smaken. Seså ta ett." Manade hon och gestikulerade mot alla äpplen hon lagt fram.
Hon nickade sakta. " Morgon." Instämde hon och nickade sedan.
Han var alltid i en sådan brådska, hon själv kunde inte riktigt relatera till känslan. "Ät först Astral, du måste vara stark för vår vandring." Log hon och gestikulerade mot dem igen. " De är verkligen goda." Sa hon sedan och tog några tuggor till och ryckte lite på axlarna.
"Åh en stund, du såg ut att sova så bra att jag inte ville väcka dig." Log hon och klappade lätt på hans arm.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

13 mar, 2020 21:04

Vidomina
Elev

Avatar


"Några träd längre bort..", ekade Astral. Han plockade upp ett äpple i sin hand och tittade på Melanie igen. För ett ögonblick funderade han om hon gjort något med det- skulle han bli förgiftad? Eller något annat? Men han skakade bort tanken. Han kom inte på någon bra anledning för henne att göra det. Därför förde han äpplet närmare sig och smakade av det. Det knastrade om fruktköttet när han tuggade på det. "Gott.", konstaterade han och nickade samtidigt som han hade en äppelbit i munnen. Han såg sig om och beundrade omgivningen. "Jag ser inte till elden du berättade om igår. Är det du eller skogen som har sett till den?", frågade han. Han sträckte lite på sig för att se över grenar och buskar, men det håll han trodde han sett flammorna syntes inga. "Vet du vilken väg vi ska gå?", tillade han sedan och åt upp resten av äpplet innan han kastade ifrån sig äpplets kärnhus så att de landade någonstans nedanför de träd de själva befann sig i.

13 mar, 2020 21:38

Lupple
Elev

Avatar


Hon log stort och nickade. "Visst? Jättegott." Sa hon och reste sig upp och tog några tuggor till. Hörde sedan hans fråga och log svagt, ryckte på axlarna. "Åh kan man verkligen skilja oss åt?" Frågade hon och studerade honom.
"Jag gav bara tillåtelse för skogen att lösa problemet, att de som vandrade inte var vänner." Sa hon med ett snett leende.
Hon nickade sakta åt hans fråga, och såg sig omkring. "Jag vet, vi ska igenom och upp." Log hon och vägen syntes så tydligt för henne.
"Men det kommer inte bli en lätt vandring. Den delen vi ska gå igenom är stark, magiskt stark och arg. Magin-kraften har fått röra sig fritt i 77 år. Jag har ingen aning om vad som väntar oss. "Sa hon och packade ned äpplena i sin lilla väska och hoppade ned från trädet och landade smidigt på marken. Hon åt upp de sista bitarna av äpplet och lät det sedan falla ned till marken. Hon såg sig om i omgivningen, från markhöjd och log. Skogen var vänlig, nästan nyfödd och hon rörde vid träden närmast sig med händerna medan hon väntade in honom.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

13 mar, 2020 21:49

Vidomina
Elev

Avatar


Melanies ord hade låtit så självklara. Hon visste precis var de skulle gå. Astral lät sig denna gång helt lita på hennes ord. Vanligtvis skulle han själv försöka se en lösning på problemet, men Melanie hade gett honom tillräckligt många anledningar att lita på henne, så han tänkte inte ifrågasätta henne nu. Astral nickade åt hennes ord. När hon nämnde att vägen var magisk stark och arg svalde han och försökte i sina tankar komma på vilka scenarion det skulle vad. Vad behövde han vara beredd på? Astral hade tidigare kommit i de situationer då det krävts magi för att vinna en kamp, men han hade också blivit vän med den, genom sina vänner. Astral själv hade några knep sedan länge för att utöva magi, men dessa var inlärda vanor, de i var inte medfödda eller naturliga. Han kunde på något sett mest konstruera liknande magi, såsom stenen han slängt tidigare. Men desto bättre var han med svärdet.
När Melanie slängde sig ner för trädet såg han på och sträckte sig för att se var hon landade. Astral svalde och försökte se en väg för honom att ta sig ner utan att göra minst skada. Han beslöt sig för att krama om stammen på trädet och hala nerför det. Han greppade om trädet stam och drog benen intill sig. Som han hoppades kunde han falla neråt på sådant sätt, men efter bara några centimeter till tappade han greppet där stammen breddade sig och föll till marken så att han landade på sin rygg. Astral kved och satte sig besvärat upp. Det smärtade. "Det gick bra.", sa han snabbt innan Melanie skulle hinna fråga hur det gick. Han tog sig up på fötter och borstade bort smuts. "Så, visa vägen.", sa han och svalde.

13 mar, 2020 22:12

Lupple
Elev

Avatar


Melanie vände sig snabbt om när hon hörde ett duns och såg Astral ligga på rygg, på marken. Hon ville genast springa fram till honom men avstod då han genast sa att det hade gått bra. Kanske hade han blivit kränkt ifall hon skulle hjälpa honom.
"Säker?" Frågade hon efter ett tag och log mjukt. "Jag ber om ursäkt, jag skulle ha förberett en säkrare väg för dig." Sa hon och bet sig lite i läppen. Tittade mot trädet och kunde känna att det var ganska roat av situationen. Hon skakade på huvudet och började gå. "Följ efter, vägen är aldrig densamma." Flinade hon och började gå.
Inom en timme såg hon den första plattan, hon visste att han inte skulle kunna se den och antagligen fann han hennes väg ganska dålig. Hon hade mest gått sicksack och i cirklar.
Men vid första plattan så stannade hon till och tog hans arm försiktigt. " Håll dig nära, försök ha kontakt med mig - kroppslig. Kanske är min närvaro nog för att ta oss igenom hyfsat oskadda. " Sa hon och släppte sedan taget och sjönk ned och la handen på plattan, rörde handen i några mönster och grenarna separerade sig och hon greppade tag om hans arm igen och drog snabbt in honom.
Samma stund som de satte sin fot innanför på stenplattorna som var stigen så kände hon mörkret. Hon såg sorgset omkring sig och började försiktigt gå.
" Visa respekt, men var bestämd i dina steg." Viskade hon mot honom och såg på honom, mötte hans blick.
Hon fällde ned sin luva och slängde med håret samtidigt som hon gick.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

13 mar, 2020 22:39

Vidomina
Elev

Avatar


"Ja, jag är säker.", sa Astral och sträckte på sig när han kommit på fötter. Han såg mot henne med en bestämd blick och nickade då hon sagt åt honom att följa efter. Men den väg hon valde fick honom att tvivla, det verkade inte logiskt eller någon mening var stegen förde de. Fundersamt blickade han åt hennes håll och rynkade pannan en aning. Vad tänkte hon? Vad visste Melanie som inte han visste? När hon uppmanade honom att hålla sig nära gjorde han som han blev tillsagd och placerade därmed sin hand på hennes axel för att följa hennes steg. Han gick efter henne, eller snarare snubblade. Vägen var krånglig, och verkade inte samarbetsvillig. Kanske var det detta hon syftat på när hon talat om vägen som stark och arg? Astral drog efter andan och försökte skynda efter hennes steg. "Var leder du oss, Melanie?", sa han sedan då han såg sig om. Vägen verkade inte längre bekant för hans ögon. Men han hejdade sig återigen då hon sagt åt honom att visa respekt och bestämdhet. "Ja..", mumlade Astral samtidigt som han såg sig om. Han upptäckte träden, som verkade högre än de tidigare han sett. En närvaro av.. sorgsenhet sköljde över honom. Astral visste inte vad han skulle tro av det och drog på sig huvan då han såg att Melanie gjort likadant. Han sträckte sedan på sig i försök att verka bestämd och gick efter henne. "Var är vi?", frågade Astral sedan, mest som en tanke att tänka högt, men kände sig osäker på sin omgivning. Denna miljö var inte bekant för Astral.

13 mar, 2020 23:19

Lupple
Elev

Avatar


Melanie vände bak blicken mot honom, nog märkte hon hans osäkerhet och det var inte konstigt. Ingen människa hade någonsin vandrat här.
Hon log svagt. "Du kommer få se något ingen annan någonsin sett, vårt hem." Viskade hon och svalde hårt.
" Det är närmaste och säkraste vägen in till det landet du vill nå, ingen vandrar dessa vägar längre." Viskade hon och blinkade bort sina tårar.
" Du kan inte ana hur vackert det en gång var här, färgglad stig, vackra - ljusa träd. Barn, vänner. Ädla personer Astral. Glädje och liv. Du kunde känna lyckan när du vandrade här precis som du känner sorgen nu." Viskade hon.
"Vi är på en av våra gamla huvudvägar, jag kan inte minnas namnet för att vägen själv inte minns. "Viskade hon och svalde hårt. "Såna här vägar finns överallt, de leder överallt. Men blod har spillts här, döden ligger i luften och glömskan. Vanvården. Åh ilskan Astral, de skriker. Skogen skriker. "Viskade hon och greppade hårdare tag om hans hand som låg på hennes axel. Hon kände tårarna som strömmade ned för kinderna. Hon blickade bakom dem och såg vägen stängas. Hon vände snabbt fram blicken och såg öppningen. "Astral spring, rakt- bara rakt." Sa hon högre och började själv springa.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

13 mar, 2020 23:30

1 2 3 ... 6 7 8 ... 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.