Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på honom med förvirrad blick och försökte sätta sig upp. "Jag..."Mumlade hon och smekte sig förvirrat över ena armen. "Jag kan gå." Mumlade hon lite trotsigt och tvingade sig att ställa sig upp.

"Absolut. Du kan till och med få efterrätt. Om du uppför dig." Log han och reste sig upp och höll ut handen för att hjälpa henne upp på fötterna.

Han log och reste sig upp.
"Hade du mardröm?" Frågade han och öppnade dörren för henne. Han hoppades att han varit mer noga än den förra läkaren.


"Du kan inte straffa mig med mat. Du var orolig förut att jag inte åt." Hon såg på honom och tog hans hand.
"Det är väl dåligt om jag inte äter?"

Hon svalde hårt och tog sig mot dörren. "Jag känner inte dig." Sa hon irriterat. "Mina drömmar berör inte dig." Fortsatte hon och tog sig ut från rummet när dörren öppnades.


Han log. "Ja det oroar mig. Men jag är inte ute efter att straffa dig." Sa han och hjälpte henne upp och ledde ut henne mot tandläkarrummet.

Han suckade och skakade på huvudet. Han hade tagit för mycket. Han behövde sin väns hjälp.
"Okej men jag ska bara ringa någon som kan hjälpa oss okej?" Han drog upp mobilen.


Sorgset lade hon armarna om sig och dro upp sina axlar. Något hon brukade göra när hon kände sig dålig eller kände sig vilsen.
"Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte varför vi är här. Varför är vi här?" Hon vände på huvudet ör att se på honom.

En sköterska kom gåendes med en vagn framför sig och hon gav läkaren en vänlig nick.
"Doktorn." hälsade hon artigt.

Hon såg på honom, med förvirrad och orolig blick. Hjälpa dem? Vad behövde hon ha hjälp med? Vad behövde han ha hjälp med? "Vart ska vi?" Frågade hon smått irriterat. Hon såg sig omkring. Allt var, vitt. Varför var allt vitt? "Vart är jag ens?" Fortsatte hon mer oroligt än irriterat och la en hand över pannan för att försöka samla sina tankar. Men det var bara...tomt. Förutom få, små små fragment av minnen. Som hon inte förstod alls. Varför bet någon henne i halsen? Hon la handen över halsen och kippade efter luft. Hon skulle dö. Hon var säker på det.

Han såg på henne. Satte sig på en stol och såg på henne. Han var inte långt ifrån henne men inte heller nära utan på lagom avstånd för att hon skulle känna sig trygg. "Det är en rutinundersökning. Vi har kollat hur din kropp mår. Nu ska vi kolla hur dina tänder mår. " Förklarade han i en mjuk ton, en sammetslen ton som oftast brukade lugna de han pratade med. Han vände blicken mot sköterskan och nickade. "Sköterska." Svarade han vänligt som hälsning innan han återgick till att le mot flickan framför sig.

Han var vid hennes sida och hade en hand vid hennes axel.
"Du är på ett sjukhus. Vi hittade dig vid vägkanten, nära döden så vi tog hit dig." Han ljög förståss och han såg på henne med en lugnande blick.
"Vi vill dig bara väl och det är bara en undersökning så inget kommer att göra ont." Han tog ett steg tillbaka medan han hade blicken på henne.


Hon såg på läkaren innan hon gick fram till stolen. Den gnisslade under henne och pulsen steg. Av alla undersökningar så avskydde hon tandhälsan den mesta.
"Jag...2 Hon vred bort huvudet och såg sjuksköterskan vid dörren.

"Doktorn ska jag göra något för er? Det kommer väl möten idag?"

Hon såg på honom med tvivlande blick. "Sjukhus? " Hon rörde försiktigt vid väggen. Rös till av hans hand. Den var kall. Hon såg på honom med tårar i ögonen. "Nära döden? Jag...Jag..." Viskade hon och fler minnen kom tillbaka. Instängd i ett litet svart rum. Monstren kom när de ville och gjorde vad de ville med henne. "Du...ljuger." Viskade hon. "Ni tänker döda mig. Det är vad din sort gör. Ni dödar." Grät hon och försökte ta sig vidare ut i korridoren. Men allt såg precis likadant ut överallt. Hur skulle hon veta vart hon skulle gå? "De kommer igen. Eller hur? Jag vet att de kommer för att hämta mig. " Viskade hon och sjönk ihop gråtandes på golvet.

Han såg på sköterskan med en lite trött blick. " Gör i ordning rummet. " Bad han efter en stund betänketid och såg betydligt mer pigg och glad ut innan han såg tillbaka på henne. " Du är rädd. Jag vet." Sa han lugnt och log mjukt. Pulsen hördes tydligt.

Han såg lugnt på henne med sina blåa ögon. Skakade sedan på huvudet- Medicinen verkade fortfarande och det kanske hade varit stark för henne. De hade inte avslöjat sig själva och de levde i typ harmoni med människorna. Det var ingen som visste att de kidnappade människor.
Han log mjukt igen.
"Hjärtat du svamlar igen." Han lade huvudet på sned.
"Vad är det du tror jag är?" Frågade han mjukt.

"Det ska bli." Hon skyndade sig snabbt iväg och kvar blev de.

"Jag ve inte varför jag är så rädd. ag gillar bara inte den här delen." Sa hon och blickade på honom.
Hon tog ett grepp om sin tröja och klämde hårt.
"Kan vi få det här överstökat bara? Snälla..."

Hon skakade på huvudet. "Jag svamlar inte." Viskade hon sorgset. "Jag minns, ni kan...minnen." Mumlade hon och försökte andas lugnt. "Jag har varit på sjukhuset länge. Jag har varit borta och sen blivit hämtad. Jag minns. Ni...Dom...blodet. Jag kan inte glömma. Han...torterar mig än." Viskade hon tyst och försökte att gråta tyst. Hon visste inte hur hon hade hamnat här. Men hon visste att hon hade varit i olika familjer. "Kan du snälla, ta bort allt? Jag vet att ni kan. Jag vet." Grät hon frustrerat.

"Kan du snälla blunda. Jag ska hjälpa dig. Berätta din favoritdröm." Bad han lugnt. "Du ska inte behöva känna rädsla." Log han mjukt.

Han gick snabbt fram till henne och lade en arm om henne.
"Men hjärtat." Sa han och kände hur hon skakade. Vem hade torterat henne? Inte var det någon härifrån. Han såg ner på henne med en lugn blick.
"KOm så får du lägga dig. Jag ska hjälpa dig med alla minnen. Du verkar vara så plågad av dem.

Hon såg på honom med en undrande blick.
"Ska jag bita dig i fingrarna? Hur ska du kunna undersöka mina tänder om jag pratar?"
Sedan såg hon mot taket och slöt ögonen.
"Mina drömmar vet u. Att jag får komma härifrån. Till ett hem precis som alla andra som bott här."