Rollspel: Marodörernas tid

Jag viftade uttråkat med staven och såg sedan på kaninen och kliade den lite bakom örat och såg sedan på Remus som kom in. Skulle jag prata med honom? Nej! Det är Han som ställer allt hela tiden. Jag log mot James men sa inget och såg sedan ut genom fönstret

Peter såg frågade på honom men Remus skakade på huvudet emot honom som för att säga "Inte nu"
Peter verkade ha förstått för han ägnade honom inte en blick igen. Remus tyckte att det var skönt att slippa några onödiga frågor.

Klockan ringde vilket var tur för jag höll att dö av tristess.
Vi gick ut ur klassrummet.
- Vad ska vi göra nu?, det är håltimme fram till lunch, sa jag vänd mot Sirius.

Jag log mot James och skulle försöka vara posetiv
"jag tycker vi kastar vattenballonger på folk" log jag stort och såg sedan på James "eller så vandrar vi runt i skogen?"
Jag kände mig faktiskt lite gladare

- Det första låter kul, men det andra låter också kul. Men om vi går i skogen så tänker jag inte förvandla mig jag bara trasslar in grenar i hornen, sa jag med ett skratt och väntade på att Sirius skulle bestämma.

Remus reste sig lättat. Han hade lyckats ganska bra med lektionen och han hade inte varit tvungen att så mycket som se på någon av sina vänner, förutom Peter. Peter gjorde honom sällskap när de lämnade klassrummet. "Remus... varför br...?", Remus avbröt Peter med att slå honom i bakhuvudet. "Prata inte om det!", fräste Remus irriterat och Peter såg chockat på honom.

"aldrig funderat på att kapa hornen?" skrattade jag och log åt min bror
"men vi kan väll göra det första då så slipper du fastna" jag såg Remus och Peter lämna klassrummet och jag såg hur Peter försökte fråga honom något men Remus slog honom i huvudet och jag knöt nävarna och när de försvann vände jag mig mot James
"han hade inte rätt att slå honom" sa jag irriterat

- Nej det hade han verkligen inte, sa jag argt och gick efter Remus.
- Lägg av med det där, bara för att du är sur ger det dej ingen rätt att slå Peter, sa jag argt.

Jag följde efter James och stirrade sedan på Remus och Peter såg förvirrat på oss. Jag log lite mot honom och han ställde sig bredvid mig. Jag sa inget men väntade på Remus svar

Remus stannade tvärt och vände sig sakta om.
Han höjde ögonbrynen och blängde på James.
"Behöver man rättighet nu också, Mr Perfect?", frågade Remus och försökte låta så vänlig som möjligt. Men man anade ilska i den. Det gick inte att dölja. Peter hade stannat och såg på dem två med ett nyfiket uttryck i det rått liknande ansiktet.