Rollspel: Marodörernas tid

Remus fingrade på sin trollstav. "Lumos", viskade han och ljuset tändes i änden av trollstaven. Han suckade och släckte ljuset igen. Med en låg svordom stoppade han tillbaka trollstaven och såg upp i taket.

Jag slog upp ögonen när jag kände regndropparna och jag såg upp och funderade på att gå in. Men det skulle betyda att jag förr eller senare skulle möte Remus och det orkade jag inte. Jag skakade lite på mig och vattnet rann av pälsen och jag la mig sedan bekvämt och kurrade ihop mig

Vi satt i biblan och jag hade gjort klart läxan och hjålpte Peter med hanns.
Visst gillade jag Peter men han var inte som Remus och absolut inte som Sirius.
Jag suckade och gick tillbaka till tornet med Peter oroligt hängande efter mig.
Jag tog demonstrativt "Quidditch genom tiderna" och sjönk in i den boken medans det regnade ute och brasan sprakade inne.

Jag kände att jag började frysa och bli stel. Jag reste mig och hoppade ner från Klippan och ramlade ihop.
"dumma sår" sa jag till mig själv och reste mig och började halta mot slottet. Jag kom in och skakade av allt vatten. Skolan låg öde och jag antog att alla var på lektion men jag tog en omväg till tornet och haltade sedan in. Jag såg James och Peter sitta vid brasan och jag gick mot dem och la mig sedan framför brasan utan att säga något

Jag såg Sirius komma in frysen och stel, jag tog staven och framkallade varm luft och torkade hans päls.
Innan jag åter vände mig mot boken och väntade på att han skulle säga något.

Remus traskade uttråkat tillbaka till tornet. Han behövde inte ensamhet. När han snart befann sig i Sällskapsrummet ångrade han sig bittert att han satt sin fot där. Peter, Sirius och James satt framför brasan. Remus rynkade på näsan och satte sig i en fåtölj en bit bort ifrån brasan.

Jag viftade tacksamt på svansen åt James men sa inget. Vad skulle jag säga? Det fanns inget att säga. Jag hade förstört de fyra Marodörernas vänskap även om det inte bara var mitt fel. Jag hatade mitt liv. Jag såg på Peter som såg lite osäker ut. Jag vände blicken mot brasan och öronen låg ner. Jag la tassarna över nosen och kände tårarna. Vanligtvis hade jag snyftat men eftersom jag var hund gnydde jag i stället. Det kändes som allt var över
Jag hörde någon komma in och kände snart igen Remus steg men jag såg inte på honom

Jag log mot Sirius, och såg sedan Remus komma in, jag suckade och föll åter in i boken.
Jag tänkte inte hjälpa dom, jag hade gjort tillräckligt.
Denna bok var den enda jag kunde försvinna i, vilket var skönt så jag fortsatte under tystnad.

Remus satt blick stilla och stirrade tomt ut i luften. Han drog upp benen i fåtöljen och lade hakan på knäskålarna. Sirius gnydde ifrån sin plats vid brasan och Remus blängde på honom i ögonvrån. Det var rätt åt honom att han fick lida.

Jag såg på James som läste och sedan på Remus som stirrade ut i luften. Hoppas han tänker över saker, men det verkade inte så. Jag reste mig och gick förbi honom och morrade hotfullt innan jag fortsatte upp till sovsalen. Jag la mig i sängen och förvandlade mig till människa och läste igenom Remus brev. Tårarna började bränna bakom ögonlocken men jag torkade bort dem och la mig ner och slöt ögonen. Jag kände hur jag tappade brevet och hur det landade på golvet men jag orkade inte bry mig. Jag la mig i fosterställning och drog upp täcket över huvudet