Rollspel: Marodörernas tid

Remus lade märke till att James grät. Han hade antagligen inte sett att Remus befann sig i samma rum. "James...?", frågade han försiktigt.
Han förväntade sig egentligen inget svar. James hade all rätt att vara arg på honom.

- Mmmm mumlade jag i huvudkudden.
Vad är det, sa jag grötigt medan jag fortsatte att gråta stilla.

"Hatar du mig?", frågade Remus och kände sig faktiskt orolig. Skulle han svara ja? Han bet sig i läppen och väntade på svar.

- Nej, varför skulle jag det, sa jag och vände mig om med tårdränkt ansikte.

Remus ryckte på axlarna och stirrade upp i taket. "Jag vet inte riktigt...", svarade han och bet sig i läppen. "Sirius hatar mig garanterat"

- Nä, det gör han inte, det är ju det jag har sagt hela tiden, sa jag trött.

Remus ryckte återigen på axlarna. "Varför så säker?", frågade han och andades ut.

- För att han sagt det och att jag känner honom utan och innan.
Och han tror att du hatar honom, sa jag lugnt.

"Men det gör jag inte och jag har aldrig varit arg på honom. Inte förens nyligen.", svarade Remus och såg besvärat på James. "Jag är en idiot!"

- Nä men så är det, och ja du är en idiot, det är ni båda, sa jag och såg på honom.
- Det är skit jobbigt att stå emellan och se er båda bråka, sa jag med en suck och sjönk ner i kuddarna.