Rollspel: Marodörernas tid

Jag såg på slottet och vände mig sedan om och såg mig runt. Vart skulle jag gå. Öster såg inbjudande ut. Jag vandrade ner för kullen och in i en ny skog. Jag såg på ekarna och hittade en mossbedd som jag la mig på och vilade. Såren gjorde fortfarande ont. Det här kanske inte hade varit någon bra ide. Jag saknade mina vänner och jag ville tillbaka till det varma slottet. Jag la huvudet på mossan och stirrade ut i luften

"Jag vet, men jag tänker inte försöka om han bara ignorerar det!", fräste Remus och blängde upp i taket igen. Han suckade åter igen och kastade upp en kudde i luften, fångade den, kastade upp den och fortsatte så.

Jag suckade och vände mig om, jag tänkte inte stiga upp försen de var sams. I alla fall till Sirius kom tillbaka, varför göra något utan mina vänner?

"Han får skärpa sig helt enkelt!", muttrade Remus utan att vänta sig ett svar. För det var inte riktat till någon. Det var bara som en hög tanke. Han hörde att James suckade och förstod att han var otroligt less på dem båda.

(Måste logga ut, rollar mer i morgon tror jag c: )

Jag försökte bestämma vad jag skulle göra. Jag reste mig och såg på vägen som ledde bort från skolan och vägen som ledde tillbaka mot skolan. Men vad skulle jag göra på skolan? Remus hatade mig, Peter fattade inget och James har det säkert bättre utan mig som gör honom ledsen hela tiden. Jag suckade och slöt ögonen. Allt är för jobbigt, jag ger upp. Jag la mig ner igen och såg upp på himlen önskade att jag bara kunde försvinna

Remus reste sig upp, kastade kudden på sängen och lämnade sovsalen. Han skulle leta reda på Sirius och ta ett snack med honom. Om han vägrade att lyssna då skulle han helt enkelt inte strunta i honom.
Han fick inte tappa tålamodet med Sirius nu, för då skulle allting vara kört. Han lämnade skolbyggnaden och såg sig omkring. Folktomt överallt.
Han började gå emot Förbjudna skogen, det var antagligen dit han hade gått.

Jag kanske skulle gå tillbaka till skolan. Jag kanske skulle prata med Remus? Men han vill ju ändå inte prata med mig. Jag såg på byggnaden långt bort och reste mig. Jag har väll inget annat val än att återvända. Jag vandrade upp för kullen och ner på andra sidan, över ängen och tågspåret, genom skogen och byn. Jag stannade utan för grindarna till skolan och såg på den. Skulle jag gå in? Jag gick sakta in och området var tomt. Jag smög ner till sjön och la mig. Hag vågade inte gå in, James var säkert jätte arg, och Remus ville han inte ens tänka på. Jag la mig i skuggan av träden vid sjön

Remus hejdade sig och tänkte efter. Vart brukade han sticka när han var deprimerad? Sjön. Det var i alla all värt ett försök. Snabbt skyndade han dit och mycket riktigt där låg Sirius i skuggan under ett träd. "Sirius!", ropade Remus. Var han kanske för långt bort för att Sirius skulle höra honom.
Kanske, kanske inte.

Jag hörde Remus röst och lyfte på huvudet och spetsade öronen och såg på honom. Jag la huvudet på sned men jag rörde mig inte. Lika bra att inte göra något för då skriker han väll på mig igen. Han får börja så vet jag kanske vad jag ska göra

Remus tyckte att det var värt ett försök. Han började sakta gå emot Sirius. Han kanske skulle slå ner honom om han kom för nära. Men det gjorde han inte. "Är det okej om jag slår mig ner?", frågade han vänligt.