När Harry och dom är stora (rollspel)

"Nej då!" Sa jag och log.
"Men det är många som tycker det..." Fortsatte jag.

- Jag vet att det är många som tycker det, suckade jag.
- Vad exakt är det folk tycker att jag gör för fel?, sa jag frågande.
- Du måste ju ha tyckt nått själv innan du lärde känna mig nu?, sa jag undrande jag ville veeta hur jag skulle ändra mig.
Jag var inte snobbig och jag ville inte att folk skulle uppfatta mig som sånn.

"Jag vet ju själv hur det är att vara berömd, så jag ville inte riktigt bestämma mig för vad du var... Men precis alla säger typ att du är en upptagen snobb, så det kändes som att du var det då..." Sa jag undvikande.

Jag nickade och suckade.
- Ja jag är upptagen med att vara snäll och vänlig mot alla, jag vill inte såra nån utav de som beundrar mig men jag vill heller inte ha med dem att göra.
- snälla berätta hela saningen vad folk tycker och hur jag ska ändra mig.
Jag vill att folk ska se mig för den jag är och inte för vad pappa gör, sa jag sorgset och såg på henne.
- Hela mitt liv är skit, alla hatar mig, sa jag förtvivlat och brast åter i gråt.
Jag hade aldrig prata med nån såhär förtroligt förr och då blev det att hon fick höra allt.
- Jag är ledsen, du behäöver inte vara vänlig mot mig om du inte vill.
Ingen vill ju ändå vara min vän så jag ska inte tränga mig på dig, sa jag och vände mig bort från henne medans tårarna rann.

"Ingen fara, jag vet hur det känns!" Sa jag och log sorgset mot henne. "Vill du verkligen att jag ska berätta?" Frågade jag. "Ja, absolut!" Svarade hon.
"De tycker att du är taskig som låtsas att du bryr dig om dina 'beundrare', som bara är där för att få skvaller om dig, de tycker att du är en jävla bitch för att du 'tror att du är bäst' och 'har allt', och så är de jäkligt glada för att precis alla hatar dig för att du är en sådan primadonna, de tycker att du är en himla snobb för att du får allt, och retar dig i smyg för ditt utseende, som de tycker ser förskräckligt ut, de tycker att du är lika dålig på quiddich som en gammal hagga och att du är jätte dålig i skolan... Och så är det en del andra saker som jag helst inte vill gå inte på..." Sa jag och tittade sorgset på henne innan jag kramade om henne.

Jag nickade och föll åter i gråt.
- Tycker verkligen folk att jag är så hemsk?
- Men ingen enda säger nått, kan folk inte bara låta mig vara, eller försöka lära känna mig istället.
Och allt de säger är lögn jag har inte allt och jag tror inte att jag kan allt.
Och bara för att det går bra för mig i Quidditch betyder det väll inte att jag är bäst och att de måste klanka ner på mig för det.
Och jag kan väll inte rå för att Kingsley har lärt mig en massa som inte de kan.
Och mitt utseende kan jag inte rå för, sa jag ledsamt och grät tyst.
- Vad ska jag göra?, sa jag förtvivlat och såg på henne.

"Jag tror inte att du kan göra någonting... Jag kunde inte det, men efter ett tag slutade de pika mig, eftersom att jag fullständigt sket i dem!" Sa jag.

Jag nickade och log svagt.
- Jag får väll göra det jag med och ändra min attityd, hädan efter ska jag vara själv, sa jag bestämt och log tacksamt mot henne.

"Ja, var det! Det gick mycket bättre för mig när jag gjorde det!" Sa jag och log.

- Bra och tack för att du berättade sanningen det har ingen gjort förr, sa jag vänligt mot henne.
- Jag kan ju altid bli en mönster elev och fokusera på mina studier och spela Quidditch.
Sen tänker jag skita i om alla tycker jag är dålig, jag gör som jag gör och jag tänker inte hoppa av laget eller så.
Men jag ska deffenitivt säga upp bekantskapen med mina så kallade vänner, sa jag och log glatt mot henne.