Vrale PRS Emma07 och Vidomina

En liten del av Rowan blev nästan lite ledsen över att hon sade så, men hans mer förnuftiga sida viftade snabbt bort dem tankarna. Hade hon inte velat ha honom där hade hon säkert sagt det rent ut. Trots allt var det ju en relativt rimlig fråga hon kom med.
”Det är den bästa position jag kan vara i. På det viset kan jag vara nära och komma in vart som helst utan misstankar.” Ärligt talat så hade han jobbat för att kunna komma dit länge nu, men han var av någon anledning rädd att hon skulle ta illa upp ifall han sade det.
Han visste också att hon nog inte riktigt försvarade Clavius, mer nog för att det var hennes far. Rowan själv visste att han skulle ha försvarat sin far i mycket.
”Sådant förändrar en.” Svarade han till sist enkelt, han behövde inte gå längre än till sig själv för det. Nu hade han förvisso inte förlorat en käresta. Även om han inte hade någon förståelse för Clavius handlingar, så förstod han honom i just det. Men nu fick han försöka tänka på trevligare saker än hennes far, som henne till exempel. Det visade sig inte bli så svårt.
”Jag stannar gärna om du vill det.” Log han glatt, glad att få tillbringa mer tid med henne än planerat. Han slog sig ner bredvid henne, betydligt närmare än nödvändigt.

En tystnad spred sig och Thessa satt stilla och iakttog stjärnorna när Rowan sedan slog sig ner bredvid henne. Det värmde henne och hon vände blicken åt hans håll för att iaktta hans ansikte. Hon tyckte sig inte behöva svara på hans ord om hans position som vakt hos henne. Bara att han satt här, bredvid henne, och att hon låtit honom, visade väl hur mycket hon faktiskt ville ha honom där?
När Rowan kommenterade händelsen med Clavius och Thessas mors bortgång, såg hon bort från honom igen och nickade. Fortfarande tyst. Egentligen hade hon väl inte något att säga till honom. Det var mer sällskapet. Känslan, att han var där nära henne som gjorde henne lugn. Hon kände sig trygg.
"Berätta mer om din magi. Jag menar.. om du vill. Den fascinerar mig." Hon såg ut på den nattsvarta himlen igen och pustade ut. Hon kunde känna hur hjärtat tog ett extra skutt när hon tänkte på att de skulle få spendera tid ihop tillsammans ett tag till framöver.

Rowan försökte släppa alla tankar på Clavius och riket för stunden, och det visade sig inte bli särskilt svårt med henne så nära sig. Hon var som en magnet för hans tankar, och som för honom också. Men det gjorde honom inget, även om det kändes galet hur fort han fått känslor för henne. För det var ju vad han fått, ingen idé att förneka det längre.
”Min magi... jag har Camenag att tacka för mycket där. Han gör min magi starkare, gör mig starkare. Tack vare honom är magin inte bundet till något specifikt på samma sätt.” Någon hade förklarat det för honom en gång, eftersom Camenag var ett magiskt väsen rann även magin igenom Rowan på nåt vis. Därav kunde han rikta den magin mot vad han ville, han slapp vara bunden till exempelvis växtlighet eller sådant.
”Sen finns det väl gränser för det också skulle jag tro, men jag har inte utforskat dem alltför mycket.” Sade han ärligt, riktade blicken mot henne igen.
”Din då?” Frågade han nyfiket.

Thessa satt tyst och lyssnade på Rowans ord med nyfikenhet och intresse. Det fascinerade henne att magin gick igenom Camenag. Något hon inte tänkt på när hon satt över bestens rygg. Den magiska känslan som hon så ofta kände igen när magi var nära henne. Kanske att den var ny, kanske att det var därför hon inte lagt märke till det. "Det kanske visar sig? Men jag känner..", sa Thessa och vågade möta Rowans blick då. "..att den är god. Du är god, Rowan." Hon såg på honom lite för länge innan hon bröt blicken för att se ner på sina händer istället. Han ville veta om hennes magi. Vad skulle hon säga? Den hade hon alltid haft. Den var en del av henne. En väldig kraft som fanns där i staden, Garkhauth. "Min magi ger mig kraften att resa de odöda igen.", sa hon och blev tyst igen. Tänkte efter. Hon ville så gärna säga rätt saker, för att inte skrämma honom eller ge honom fel uppfattning om henne. "Jag kan kontrollera de döda och de odöda kan på något sätt också ta kontakt med mig. Jag är länkad med de. Jag vet, det kan låta obehagligt, men det är ingen förbannelse. Det är en välsignelse." Hon log lite då och sneglade på Rowan för att se efter ifall hon skrämt honom eller så. "Den är vanlig i Garkhauth, vi är många som besitter dessa krafter." Hon kunde nämna att hennes far också besatt sådana krafter, men det antog hon att han redan visste.
Magin var en andra natur för henne. Genom den hade hon stött på många vänner och den hade skyddat henne när hon hade behövt skydd. På något plan gav den henne trygghet och Thessa kände sig inte så ensam just tack vare den. Hon kom på sig själv att tycka sig prata för mycket om den och skakade på huvudet och gav ifrån sig ett litet skratt. "Tack, Rowan. Tack.. för att du stannade här med mig." Hon mötte hans blick då igen och granskade hans ansikte lite hastigt. Det var så lätt, för han var så stilig.
"Men.. det kanske är bäst att du går nu. Det är sent och vi har en del att göra imorgon, eller hur?"

Hennes ord gladde honom otroligt mycket, inte direkt för att han egentligen tvivlat på det eller självaste innebörden. Snarare mest för att det kom ifrån henne. Han log varmt som ett slags svar till henne, väntade istället för att svara med ord ut hennes tal om sin egen magi. Det där var något som verkligen fascinerade honom, och hade gjort länge. Ett tag så hade han varit på jakt efter någon som velat återuppliva hans föräldrar, men den tanken hade han lagt ner för en del år sen. Även om han skulle hitta någon ville han nog inte längre det - det skulle inte vara hans föräldrar som på den tiden dem levde. Han trodde det skulle vara bättre att inte riva upp dem gamla såren alltför mycket, han skulle ändå aldrig få tillbaka dem helt.
”Du måste lära mig mer om det någon dag.” Bad han, var nyfiken på hur det ens funkade - vem skulle inte vara nyfiken på sådant? Att kunna få kontakt med dem döda, det måste vara magi i en klass för sig. Sin egna ansåg han desto mer normal i magi-sammanhang och inte särskilt utmärkande på det viset.
”Med glädje.” Log han och märkte hur hon bara tycktes titta lite hastigt, kunde inte låta bli att placera två lätta fingrar under hennes haka för att se på henne. Instinkten sade honom att gå desto närmare än så, men det vore väldigt vågat.
”Du har rätt.” Det var mest bara mummel, för hela hans hjärna tycktes vara upptagen av henne. Nej, det fick vara nog med detta. Såhär kunde han inte ha det och bara gå som en blyg skolpojke. Det fick bära eller brista istället. Försiktigt drog han henne mer intill sig istället i en lätt kyss.

Thessa nickade som svar på hans bedjan. Utan att riktigt veta hur hon skulle gå tillväga. Det var inte bara att lära sig en trollformel eller så, dessutom var det ju ingen som lärt henne hantera hennes krafter, tja inte som i skola. Hennes pappa, eller vänner till de kunde ge någon slags förklaring eller tips, men det mesta var genom att prova sig fram. Och magin kom naturligt. Utan någon ansträngning egentligen.
Men när Rowan sedan placerat sina fingrar under hennes haka för att på så sätt få deras blickar att mötas tappade hon sina tankespår och hela hon fokuserade på Rowan. Hjärtat pulserade och fick henne att känna sig levande. Han var så nära. Bara någon centimeter ifrån henne. Sedan hände det.
Deras läppar möttes i en kyss och det jublade inom henne. Alla känslor som han kallat fram hos henne, alla goda, blev bekräftade. Hon hade känt rätt när något hade funnits där. I luften. Mellan dem. "Rowan..", flämtade hon och ryckte undan för att se på honom. Som för att försäkra sig om att det inte bara varit hon som hade upplevt det. Men så tog inpulsen över och Thessa kysste honom igen, bara för att dra sig undan strax därpå. "Jag.. Rowan.." Hon höjde handen över munnen, som för att dölja sin handling. Det blev tyst igen. "Jag vet inte...", började hon och reste sig. "Eller jo, men.. mitt hjärta säger ja, men mitt huvud säger nej." Hon såg oroat på Rowan.
Det hade varit riskabelt nog att hon gått med på att hjälpa honom att störta kungen, hennes far. Men det här.. det kanske var för riskabelt.

Hans hjärta vägrade sluta slå av ren nervositet då han gav sig in för kyssen, han visste väl med sig att det var något dåraktigt. Men ack så efterlängtat ändå. Hur galet det än lät. Hjärtat tycktes istället börja hoppa över slag då hon verkade besvara den, gav fjärilarna i magen ännu mer luft under vingarna. Hoppet sjönk dock lite igen då hon drog sig undan, kanske han gått för långt iallafall. Dock kom det tillbaka lika fort igen då läpparna möttes igen - trots att det inte var långa stunden som gått så var det verkligen rena berg och dalbanan av känslor inombords. Hisnande känslor åt alla håll och kanter.
Återigen drog hon sig undan och Rowan försökte samla sig lite igen, även om det kändes som ett hopplöst uppdrag efter detta. Hennes ord tog honom tillbaka lite mer åtminstone - på ett vis gjorde dem honom besviken. Men samtidigt så var han så medveten om det, han förstod henne till fullo.
”Jag vet. Det är galet.” Sade han tyst, men kunde inte heller låta bli att fortsätta.
”Men det är inte omöjligt.” Att vara med henne hade fått honom att känna sig sedd och hemma igen, och det var känslor han sökt efter sedan han hamnat på flykt. Han ville hoppas på dem.

Thessa såg på honom under tystnad. Försökte förstå, eller på något sätt göra det logiskt. Det gick inte så bra. Ändå klappade hjärtat för honom. Hon gick långsamt tillbaka till pallen och slog sig ner bredvid honom för att sedan ta hans hand i sina händer. Hon mötte hans blick och satt tyst för att iaktta honom. Det hade varit så lätt att gilla honom från första början. Från deras första möte. Kanske var det ödet som fört de samman? Tanken fick henne att känna sig yr. Det var för bra för att vara sant.
"Jag vet inte om det här är så smart. Men om du känner detsamma.. så måste vi vara försiktiga. Ge mig tid att utforska och undersöka det." Hon såg osäker ut, det hade inte varit lätt att sätta orden på hennes tankar. Dels för att känslor som rusade inom henne, men också tröttheten som kommit ikapp henne.
Hon försökte le lite då och placerade en hand om hans ena kind samtidigt som hon mötte hans blick. "Tack, Rowan.", sa hon. Det enda hon riktigt kunde förmå sig att säga. Allt annat lät som svammel eller onödiga ord i hennes huvud. Om han känt likadant som henne, så förstod han hennes försiktighet. De hade inte råd med felsteg. Så mycket visste hon.
"Vi ses imorgon. Jag möter er vid värdshuset igen. Om du vill det förstås."

Rowan var själv osäker på hur han skulle tolka det här, en del av honom blev osäker på ifall han gjort fel då hon tycktes så osäker. Men samtidigt så verkade hon ju ändå hålla med honom, och hade hon inte tyckt så hade hon väl varken kysst tillbaks eller kysst honom. Han försöka att ägna tankarna åt annat istället men det visade sig så gott som omöjligt.
”Såklart.” Nickade han, log än en gång både tack vare orden och hennes hand. Det var helt galet att han redan kände på det här viset, men så var det och ingen idé att förneka det heller.
”Tack. Du är välkommen.” Han vågade sig på ett litet leende emot henne samtidigt som han reste sig upp, begav sig ut ur rummet för att styra stegen tillbaka emot sin kammare. Det var ditåt han skulle men ärligt talat märkte han knappt ens vart han gick, huvudet bara snurrade utav tankar istället. Men fram kom han, till och med rätt, och även om han var fysiskt trött så tog det en lång stund innan han somnade.

Kvällen därpå satt Thessa vid sin spegelbyrå för att att vänta in tiden hon skulle möta Rowan och de andra inne på värdshuset. Hon försökte fokusera på att borsta håret, ha på sig rätt halsband, rätt örhängen och ring, men alla tankar for tillbaka på Rowan. Hela dagen hade hennes tankar lett till honom. Hans ansikte. Deras kyss. Tanken på kyssen fick det att värma hos henne. Hon längtade i smyg på att få göra om det igen. Men denna tanke, denna längtan, behöll hon långt bort, bara för att ta fram och leka med. Inget utanför hennes tankar skulle avslöja att hon tänkte så. Hon visste ju inte helt vad Rowan kände eller tänkte. Hennes känslor kanske inte var besvarade. Hon spelade upp händelsen i huvudet om och om igen, mindes hans ord. Hans blick, hans läppar.. Hon hoppades på att det inte varit en dröm. Sedan kom nästa tanke- att det gått så fort. Hade gått alldeles för fort? Hon brottades med sina tankar. Det gjorde henne slut i huvudet. "Skärp dig.", viskade hon åt sig själv och mötte sin blick i spegelbilden för att sedan dra hårborsten genom de kolsvarta hårslingorna. När hon var klar med att piffa till sig snörade hon den mörka manteln över hennes axlar så att den föll över hennes rygg och släpade litet i marken. Det var dags att gå.
Thessa visste att Clavius var upptagen med annat, förberedelser för balen. Vad exakt visste hon inte, och brydde sig inte heller. Det lättade henne att han inte skulle vara i vägen för henne nu iallafall och kunna stoppa henne.
Hon skyndade på stegen lite när hon korsade rummet utanför deras kammare och gick raskt nerför trapporna mot utgången. Samma sidoutgång som tidigare. Det hade fungerat bra sist. Hon skulle inte ta riskerna. Det var utomhus som pulsen gick upp i tempo. Hon ville inte bli påkommen i skuggorna. På samma sätt som tidigare, gömde hon sig bakom byggnaderna, tog omvägar runt väggarna, husen, för att ta sig mot värdshuset. Hon bad en tyst bön att det inte skulle vara alltför mycket folk därinne.
När kusten var klar och hon kollat åt båda håll, korsade hon vägen för att gå över till värdshusets ingång och öppnade dörren genom att trycka på handtaget så att den svängde inåt. Pulsen var påtaglig, hon hoppades att det inte syntes att hon var nervös. I försök att dölja detta svalde hon och harklade sig.
Blicken svepte i rummet. Det var fler folk än gårdagen tyckte hon, men ingen hon kände igen. Hon såg sig om efter mannen hon talat med tidigare och log då hon fick syn på honom. "Ursäkta. Godkväll. Jag söker Rowan. Är han här?"