Förändrad värld Lupple & Medi

Hon slog armarna omkring honom. "Om du får bort dem så lovar jag att vara duktig i nästa hem. Då kommer jag inte vara besvärlig. Eller rädd." Viskade hon gråtandes. "Ni borde undersöka dem precis som oss. Så ni vet att vi får det bra." Snyftade hon sorgset.

Han skrattade lågt. " Bit inte mig, tack." Log han och såg på henne. "Du behöver inte prata under tiden." Log han och nickade. Att komma till ett hem. Han la försiktigt handen mot hennes panna och lät den drömmen uppsluka henne. Att hon kommer iväg till ett hem. Där hon är lycklig. Hon skulle minnas det som en dröm, en tydlig dröm men hon skulle tro att hon sov när det skedde. När han visste att drömmen uppslukade hennes sinne så började han genomföra undersökningen.

Han såg på henne och höll armen om henne.
"Jag lovar. Vi gör alltid det." Han såg på henne och smekte hennes kind.
"Vi går förbi köket och ser om de har något sött först. Du är så duktig." Han log och höll ut sin hand.
"Sen ska vi ta bort allt hemskt." Och denna kortversion. tänkte han. Han log mjukt.

Hon skrattade och kände hans hand över sin panna och hon kände snart värmen av drömmen och svävade bort. Kände inte av något och slappnade av helt. Pulsen sänktes till det normala igen.

" Det är inte snällt att ha någon inlåst, i en källare. "Viskade hon. "Eller att slåss." Mumlade hon sorgset och tittade nedåt. Eller det där andra. Hon tänkte inte berätta om det. " Glass?" Sa hon hoppfullt och försökte torka sina tårar. Hon tog hans hand och log sakta. "Allt hemskt. " Viskade hon med ett försiktigt leende. "Du är också. Jag känner det." Viskade hon tyst. Han var kall. Men hon var inte rädd för honom. Hon var inte rädd för alla. Många var snälla. Hon kändes sig till och med trygg just nu.
"Hur gammal är du?" Frågade hon försiktigt. "Hur gammal är jag?" Fortsatte hon undrande.

Han log stort. Gjorde klart allt med hennes tänder innan han flyttade undan handen och väntade att drömmen skulle sväva bort. När som helst borde hon vakna till igen. "Du kan öppna ögonen. Det är klart." Log han.

Han såg på henne med ett leende.
"Glass ska det bli." Han började gå och såg sig sedan om. varorna skulle inte veta om vad de var och han såg sedan ner på henne.
"Jag är 36. Mina händer är bara kaalla. Jag är läkare och det är typ standaren. Har man kalla händer så är det bara ett yrke och det är läare." Han började gå och stannade vid matsalen.
"Ska jag hämta glass?"

Hon kände sig utvilad när hon öppnade ögonen och såg på honom.
"Inga hål?" Frågade hon och gäspade stort.
"Du borde göra det där tricket varje gång." Hon skakade på huvudet.
"Får jag gå nu? Jag vill gärna sova." Hon såg sorgset på honom.

Hon släppte hans hand med en sorgsen blick. "Ja tack." Viskade hon och gick sakta in och satte sig på en stol. Han ville inte vara hennes vän. "Jag vet att du ljuger. Jag lovar att inte berätta något. Du kommer ju ändå ta bort allt." Viskade hon lågt. Väl medveten om att han hörde henne. Hon drog med fingrarna över träbordet och målade mönster i det. Hon visste inte varför hon visste. Hon visste inte varför hon ens mindes något. Ingen annan gjorde ju det. Det var uppenbarligen något fel på henne. Hon kände några tårar rinna ned från kinden. Hon torkade snabbt bort dem och stirrade in i väggen. Väntade in glassen.

Han såg på henne och skakade på huvudet. "Inte ett enda. Dina tänder är mycket bra." Log han och skrattade. "Jag ska försöka." Men sedan blev han mer allvarlig. " Du får inte gå och lägga dig än. Men jag tar tillbaka dig till rummet." Sa han lugnt och reste sig upp. Väntade in henne.

Han såg på henne och log bara mjukt.
"Vi tar det sen okej?" Han gick mot köket och kom sedan tillbaka med en skål med glass.
"Så här har du." Han ställde ner och log. Hon var fortfarande tvungen att undersökas. Det var baranågra timmar till innan de skulle komma. Han såg på henne. Hon var inte det minsta rädd för vad han var. Det var tomt på människor så han lutade sig fram. Du undrade hur gammal jag var. Jag är ungefär 600 år gammal."

Hon såg på honom med en trött blick men reste sig upp.
"Det är bra." Sa hon och hon såg sedan ner.
"NNi borde piffa upp det allmänta rummet. Det ser så trist ut. Kallt och kylig inredning." Hon såg på honom.
"Innan vi går tillbaka kan vi hämta min stickning? jag glömde den i det allmänna rummet..."

Hon tog emot skålen och tänkte precis säga tack men vände snabbt blicken till honom och sken upp. Han svarade. Hon fnissade till. "Oj." Skrattade hon och drog glassen till sig. "Tack." Viskade hon åt både svaret och glassen och började sakta äta den.

"Gör det? Hur skulle det se mindre trist ut?" Log han och nickade. "Det kan vi göra." Sa han och ledde henne åt det hållet först.

Han såg på henne och lyssnade på hennes hjärslag. De verkade lugna.
"Det är inte så farligt. De finns äldre än mig." Sa han och skakade på huvudet.
"Men nu pratat om mig." Han gav henne ett trevande leende.


Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Kanske någon pastellfärg? Inte blå eller någon kall ton. Kanske tavlor och kuddar i sofforna. De måste dock få ny klädöverdrag eller en ny soffa.
Filtar och mattor. Det ser ju ut som ett fängelse." Hon såg på honom.
"Vi är väl inte i ett fängelse?"

Hon nickade sakta. "Jag vet." Sa hon viskande och mötte hans blick. "Men du är spännande. Jag har inget att berätta. Har det alltid varit såhär?" Frågade hon lågt. "Med sjukhus?" Förtydligade hon.

" Varma toner alltså?" Frågade han leendes för att sedan se på henne och skaka på huvudet. "Självklart inte. Det är en säker plats. "Log han. "Där du får hjälp och andra som du." Log han och ledde in henne i sällskapsrummet.

Han såg på henne medan hon åt och skakade sedan på huvudet.
"Det har varit såhär kanske sedan 1880." Han lade huvudet på sned.
"Det är ju bättre nu än då ska jag säga dig." Han såg sedan på sitt armbandsur.
"Vi har lite att göra så ät upp är du snäll."

Hon såg på honom med ett leende.
"Ja det är så jag menar." Hon gick in och hämtade sin stickning och såg sedan på honom.
"Jag vet vad jag önskar mig i födelsedagspresent." Hon log mjukt.
"Att sällskapsrummet ska bli renoverat." Hon gav honom ett leende och gick sedan tillbaka.