Rollspel: Marodörernas tid

Jag förvandlade mig till människa och såg på honom och nickade försiktigt
"självklart" sa jag och funderade på att säga något mer men lät bli. Jag låg på mage och såg ut över sjön och väntade på att Remus skulle säga något utan att skrika på mig

Remus satte sig ner och lutade sig emot trädet. "Jag ska inte skrika åt dig igen om du tror det", sa han lugnt. Han suckade och funderade ut något att säga.

Jag vände mig mot Remus
"inte?" sa jag tvivelaktigt "inte för att låta skeptisk men det är allt du har gjort det senaste"
Jag kände klumpen i halsen och hur gråten var på väg och jag vände bort blicken för att inte visa hur sorgsen jag var

"... tiden.", avslutade Remus sorgset. "Jag vet det, men du har missuppfattat allt! För det första, hatar jag inte dig. För det andra, har jag aldrig varit arg på dig. Inte fören nyligen.", sa Remus sedan ryckte han på axlarna, tog upp en sten och slungade iväg den emot vattnet. Den klöv vattenytan med ett ljudligt plums.

Jag såg på stenen som landade i vattnet och såg sedan på Remus
"inte? Jag trodde du hatade mig. Det verkade alltid så. Allt du gjorde var att skälla på mig så fort jag gjorde något och du pratade inte med mig eller någon av oss längre." sa jag sorgset och slog ner blicken "det var inte meningen att göra dig arg. Jag menade det inte"
Jag korsade armarna framför mig och la hakan mot dem och såg på gräset framför mig

"Men jag hatar inte dig, det ska du veta!" Remus skakade på huvudet och slet upp lite gräs. "Jag ber om ursäkt om jag betedde mig som en idiot", sa han sedan och kastade upp gräset i luften som genast blåste iväg.

Jag nickade svagt
"James har försökt få mig förstå det och jag börjar fatta det nu. Jag hatar inte dig heller. Du ska bara veta hur ledsen jag blev när du var arg på mig? Jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Det verkade inte spela någon roll vad jag gjorde, de blev arg på mig ändå" jag suckade och såg på några fåglar som flög över sjön "jag är ledsen för allt"
Jag såg på Remus och väntade på att han skulle bli arg igen och bara rusa iväg. Även om jag hoppades på att han skulle stanna

"Du är förlåten, Sirius.", sa Remus lugnt och lade en hand på Sirius axel och kramade den lätt.
"Men jag förstår om du inte vill vara min vän trots allt, det förtjänar jag inte." Han släppte Sirius axel och reste sig upp för att gå.

Jag såg på Remus och log stort. Det kändes som en stor sten lyfte från magen och jag såg på Remus som reste sig
"nej gå inte!" sa jag och ställde mig upp och tog tag i honom "klart jag vill vara din vän. Sluta tro att jag inte vill det! När ska du förstå att jag alltid kommer vara din vän så länge du vill! För att vara smart kan du vara väldigt korkad!" sa jag och kramade Remus, glad över att vi var vänner igen "kan du sluta tvivla på dig själv, vår vänskap och sluta att hålla allt inom dig?"
Jag släppte honom och såg på honom

Remus fnös och log emot Sirius. "Okej, jag ska försöka.", sa han och rufsade om Sirius hår.
"Kom så går vi tillbaka till slottet, vad säger du?"