Rollspel: Marodörernas tid

Jag log åt Remus
"försöka duger" sa jag glatt "ja jag är både hungrig och kall och jag tror James vill veta att vi är sams"
Och rufsade om Remus hår och vi började gå mot slottet, glad över att vi var sams. Det kändes som om jag svävade på moln.
"nå vart är Bambi?" frågade jag honom glatt

"Sovsalen", svarade Remus och försökte rätta till sitt hår. Utan vidare resultat. Det kändes betydligt bättre att vara vän med Sirius igen.
Men han visste inte om det skulle vara länge.

(ledsen om jag skriver korta svar )

(ingen fara :p)

Jag nickade och vi började gå mot sovsalen och jag log mot Remus och vi gick upp till tornet och in genom porträttet.
"ja det är väll bara att gå upp till honom" sa jag och la armen runt Remus axlar och vi gick upp. James låg i sängen bortvänd åt oss och jag såg på honom och förvandlade mig till hund och satte mig på sängen och väntade på att James skulle vända sig om

"James!", sa Remus högt och korsade armarna.
Sirius skiftade form och hoppade upp på James säng och Remus gick och satte sig bredvid den stora hunden.
Han höjde handen och kliade honom bakom öronen. Egentligen var det väldigt konstigt att sitta där tillsammans med sina vänner efter det som hänt.

Jag såg på James och hoppades han skulle vilja prata med oss. Jag såg på Remus och puffade upp muntrande på honom när han kliade mig bakom öronen och jag viftade på svansen. Jag var glad över att Remus och jag var sams och jag la huvudet i hans knä och väntade på att James skulle prata med oss

Remus log och strök handen längst ryggen på Sirius, väntade på att James skulle säga någonting. Han önskade ibland att han också var en animagus inte en varulv, men sådant var livet.

Jag vände mig om och såg surt på dem båda.
- Nå, har ni tagit ert förnuft till fånga eller ska jag hänga er uppochner igen?

Jag såg på James och viftade på svansen och slickade honom sedan i ansiktet och skällde på honom. Innan jag satte mig ner och nickade

Remus skrattade. "Nej då, den taktiken får du gärna sluta med. Det är inte speciellt bekvämt att få allt blod i skallen", sa han och log blekt. "Men Sirius gick med på att vi skulle bli vänner igen, din förtjänst. Annars hade jag aldrig gått till honom överhuvudtaget."

- Bra, sa jag glatt.
- Och hädanefter breättar vi vad vi känner istället för att hålla det innom oss, okej?, sa jag och klav upp ur sängen och såg glatt på de andra två.