Rollspel: Marodörernas tid

"Uppfattat!", sa Remus och gjorde honnör. Han såg på sina två vänner. "Nu återstår bara en sak, vart har vi Peter? Jag måste nog be om ursäkt... för att jag slog honom." Remus reste sig upp, borstade av klädnaden och rätade på sig.

Jag viftade glatt på svansen och förvandlade mig till människa
"låter som en toppen ide. Gillade du nallen?" frågade jag och tog upp nallen och kramade den. "och jag antar att vi är skyldig dig både ett tack och förlåt" log jag
"vi är nog alla skyldiga honom en ursäkt för att vi inte sagt något" sa jag vänligt

- Ja, jag älskade den tack brorsan, sa jag glatt, jag tänkte inte berätta för honom att den hade fått mig att gråta.
- Och jag förlåter er båda, sa jag och log mot dem.
- Kom nu så letar vi reda på Peter, han är nog hamskt förrvirrad.

Jag nickade men såg lite tveksamt på honom och ställde ner nallen på sängen och log
"glad att du gillade den och tack att för att du förlåter oss" sa jag och rufsade om hans hår
"Peter kan väll inte vara så svår att hitta?" sa jag och började gå mot dörren

"Han blir nog ännu mer förvirrad nu, stackars grabb.", suckade Remus med ett lättjefullt skratt. Remus såg på Sirius och James. De två var sannerligen så olika, men ändå var det som bröder.
Fascinerande och mycket underligt.

Jag tog upp kartan, och kollade på den.
- Nä, han är på andra våningen i korridoren med den röda gobelängen, sa jag glatt och gick dit med de andra.
Där satt Peter ledsen på golvet.
Jag satte mig vid honom och väntade på att de andra skulle börja.

"hej Peter" sa jag glatt och satte mig bredvid honom "jag är ledsen för att vi har varit så elaka" sa jag vänligt och han såg på mig
"det gör inget" sa han försiktigt och jag såg sedan pånRemus och ville att han skulle fortsätta

"Det var väldigt dumt av mig att... klippa till dig. Det var inte min mening att... slåss.", sa Remus och såg på Peter som klämde fram ett leende. Remus såg ner i marken, han skämdes djupt. "Ehm... ja...", mumlade han och bet sig nervöst i läppen och rättade till klädnaden.

Jag såg på Remus
"vi var idioter båda två och det gick ut över er. Hoppas ni kan förlåta oss" sa jag och såg ner i backen
"det gör som sagt inget. Men kan ni vara vänliga att inte göra om det? Du är ganska stark Remus" pep Peter
"vi ska inte göra om det. Eller hur Måntand?" sa jag vänligt och log sedan

"Det lovar jag!", försäkrade Remus och mötte Peters blick. Han tänkte då på när han slagit till honom, gud vad han ångrade sig.
Han hatade att göra illa folk, dessutom hade han gjort Peter illa när han kunde kontrollera sig.
Han kved till och hostade till efteråt så att ingen skulle märka något.