Rollspel: Marodörernas tid

Jag såg på Remus som kved till men jag nådades inte om det utan bara log
"nu tycker jag vi firar att vi är sams med honungsöl och godis. Bad säger ni?" frågade jag glatt och hoppade upp på fötter

Remus nickade men såg ner i marken.
Han hade ingen lust att följa med, men han var ju tvungen. Annars skulle det bara bära av till helvetet, som alltid. Han suckade och såg upp igen.
"Då sticker vi!", sa han och skrattade.

- Visst sa jag glatt, och hoppade upp och drog Peter på fötter.

Jag nickade glatt och vi började gå mot en av de hemliga gångarna som skulle leda dem till Hogsmeade. Jag såg på mina vänner, Remus verkade inte vara så pepp på iden
"gå ni i förväg så kommer vi" sa jag till James och Peter som såg på oss men fortsatte gå. Jag la armen runt Remus axlar och såg på honom
"jag ser att något är fel. Kan du berätta för farbror Sirius ytan att skrika på mig?" frågade jag vänligt

Vi gick vidare jag och Peter när vi hade kommit runt en sväng i gången drog jag fram osynlighetsmanteln.
Och drog den över oss.
- Tro inte att de ska ha några hemligheter för oss längre, sa jag till Peter och vi satte oss ner för att lyssna på Sirius och Remus.

Remus drog sig undan. "Skit i det!", muttrade han. Han tyckte inte om att ha allas ögon på sig. Dessutom var det bara en varulvs bekymmer. De skulle inte få störa dem andra.
Han ryckte sedan på axlarna och brast ut i skratt. "Sluta nu, det är lugnt. Allt är som det ska! Nästan...", han skrattade ännu mer åt det sista ordet. De trodde säkert att han var galen som stod där, dubbelvikt och skrattade som ett fån.

Jag stirrade på Remus. Jag tror han har tappat förståndet på riktigt
"om du går på droger Remus så tycker jag du ska sluta med det" sa jag lite oroligt och såg p honom och skrattade lite när hans skratt spred sig men slutade efter en stund
"nej men seriöst Remus, jag ser på dig att det är något som inte stämmer"

Remus bet sig i läppen för att hindra skratt attacken. Utan resultat. Han hostade till och tvingade sig själv att vara seriös. "Nej, jag går inte på droger och det är bara en varulvs egna små bekymmer. Ingen större bedrift.", svarade Remus och log emot Sirius som såg ut som om han trodde Remus blivit galen.

Jag såg skeptiskt på honom
"är du säker?" sa jag tvivelaktigt "och jag visste inte att varulvar hade egna bekymmer?"
Jag såg undrande på honom och komihåg att jag skulle fråga honom om han länet igen oss när han är varulv
"du Moony, känner du igen oss när du är varulv?" frågade jag nyfiket

"Ja jag är säker!", Remus stelnade till när han uppfattade Sirius fråga. Han skakade sedan på huvudet och såg ner i marken.
"Nej, det gör jag inte...", sa han lågt.