Fjärde årselever

Caroline Weasley;
Jag gick genom korridorerna på jakt efter en om kupé, eller Janson och Albus....
Längre fram såg jag dem, och började springa. Men jag stannade tvärt när jag såg Albus och hans blåtira...
"Åh Al! Vad har hänt!?" Frågade jag förskräckt, sedan vände jag mig mot flickan. "Oj, ursäkta, jag heter Caroline, Caroline Weasley, men du kan kalla mig Carro..." Sa jag och ryckte på axlarna.
Sedan vände jag mig mot Albus igen. "Snälla Al, vad har hänt?" Frågar jag igen. "Jag blev slagen..." Mumlar Albus. "Men herregud Albus! Av vem?" Säger jag förskräckt.
"Jag såg inte... Jag pratade om pappa..." Säger Albus. "Om Harry?" Säger jag förvånat.
Han nickar.
Jag blundar och andas in djupt. "Du behöver inte vara orolig mer, vi ska ta hand om det här, eller hur Janson?!" Säger jag till Janson och vänder mig om mot honom.

Jag tittade förvånat på Bella som lungt tog fram en tub och gav till min lillebror. Hon tog allt så lungt. Albus hade iallafall blivit lugn och satt nu nästan helt lungt och tittade mellan mig och Bella. Jag kunde inte stå imot ett leendet jag fick av att se Bella prata så där med Albus. Hon verkar gilla barn, det var nog något som var säkert. Plötsligt griper hon tag i min arm, precis när jag skulle öppna kupé dörren. Hennes fråga nollställde hela mig. Varför var det fel med att vara en Potter? Frågan snurrade runt i mitt huvudet medan jag nästan lite desperat försökte att komma på något svar.
"För att först så tror alla att man ska komma och typ fixa allas problem! Vara som en hjälte! Kunna alla svaren på lektionera! Vara duktigast på allt. Sedan när man har bevisat att man kanske inte är den mest perfekta människan som sin pappa som tittar alla ner på en. Alla börjar dömma en "Ja där är Harrys barn, han är inte ett dugg lik sin pappa, han är värdelös", Varje dag hör man att man är värdelös, och nu vill jag inte att min bror ska höra samma sak" Säger jag argt medan jag vänder mig mot min bror.
"Vilken kupé?" Frågar jag igen, nu medan ilskan sakta steg inom honom. Albus svalde och tittade mot sin bror med nästan lite rädsla i blicken.
"Kupé trettiosex.." Svarar han tyst innan jag sedan slänger upp kupé dörren och går med snabba steg mot kupé nummer trettiosex.

Jag nickad och log.
- Jag förstår, de tror att jag kan tortera och döda folk och när jag inte gör det, sa jag och avslutade inte meningen utan ryckte på axlarna.
Han förstod nog, han satt ju i samma sitts som jag även om han tycks ha det värre.
Jag såg ilskan började koka inom Janson och jag flinade lugnt och såg på honom.
Han hade väldigt mycket okontrolerad ilska inom sig.
Janson slog upp dörren och gick med snabba steg ut, jag vände mig om mot Albus och log.
- Smörj på den där så kommer vi snart.
Jag ska se till att det inte händer din bror något, sa jag flinande och följde efter Janson mot kupé trettiosex.
- Så, hur hade du tänkt straffa dem?, sa jag med ett lungt flin och såg på honom.
- Rusa inte iväg sådär, jag ville ju också vara med, sa jag och vi kom fram till kupén.

Jag tittade bakom mig där nu Bella var. Hon frågade hur han skulle slå dom. Han ryckte på axlarna
"Jag vet inte, ska jag klå upp dom med min trollstav eller som vanligt. Jag kör nog som vanligt, då är det same same, Fattar du?" Säger jag och stannar. Vi var framme.
"Så hur kommer du att göra?" frågar jag och tittar argt mot kupén dom är utanför.



(Förlåt det blev kort där.. men ja.. han har kort stubin , det är ju "hormonerna som spökar" )

- Visst, jag fattar, sa jag flinande mot honom det här skulle bli kul.
- Beror på vilken kropsbygnad de har, inte alla med muskler klarar jag av för hand, sa jag flinade mot honom.
Jag öppnade dörren och bugade.
- Herrarna först, sa jag roat och vi gick in.

( dEt är lungt det, måste sova nu hörs i morgon ♥ )

(( Och nu säger vi att Will på ett megarevolutionerande sätt kommit på tåget ewe ))

William Rockwood

Will suckade. Han vandrade fram i den trånga gången, passerade fulla kupéer efter kupéer. Glädjefyllda skratt, missriktade besvärjelser och skuffandes av koffertar hördes ifrån alla tänkbara håll och kanter på den alltid lika hemtrevliga Hogwartsexpressen, som förde alla eleverna till deras andra hem.
Att han alltid skulle vara sent ute.
Till sitt försvar var det faktiskt Wills pappa som krånglat med bilen. Inte nog med att den inte satte igång; Will hade fått stå ut med Thomas tjat om att de behövde en ny bil hela vägen till King's Cross. Att Cerathina sedan dragit ut på avskedet hade inte förbättrat saken. Visst, han älskade henne, men han var ändå fjorton år fyllda.
Släpandes på sin koffert fortsatte Will framåt. Trettiotre, trettiofyra, trettiofem...
Vid den trettiosjätte fick han syn på några andra elever. Han kände igen dem, men minnet räckte inte för namnen. Usch, han var usel på namn. Nästan tragiskt.
Pojken framför Will tycktes vara extremt angelägen att nå just denna kupé, och flickan efter honom verkade full av iver.
Var det nu meningen att Will skulle säga något?
"Öh... hej", sa han, och svor åt sig själv i huvudet. Varför var han en sådan tväräkta idiot?

(( Såg era diskussioner om skrivform, och jag hoppas att 3:e person fungerar. Skjut mig annars xD Btw, funderar om jag ska vara Ravenclaw eller Gryffindor... vad tycker ni? ))

Kan jag fortfarande vara med??

(Ursäkta mig, men kan ni vara snälla och inte ignorera mina inlägg? )

Lucy gick in i kupèn. Hon satte sig intill fönstret och tog fram en bok, Spejarens lärling Sårad i ödemarken, den läser hon för andra gången.

.Ginny. Ja det kan vi

Rose det kan du

Okej bra!

Min mal:
Namn: Rose Tyler
Famij: Mor Lucy Tyler,Far Morgan Tyler
År: 14
Patronus: Björn
Trollstav: 11 tum ask och viliehår som kärna
Historia: Hon har rätt så många vänner och har ett hyfsat bra liv men det enda besvär hon har är att hon är en varulv...
Elevhem: Ravenclaw tror jag...


Rose gick i den smalla trånga koridor i vangnen men när hon kom en bit så såg hon två stycken elever en av dem var Harrys son pch den andra var bella jag visste knapt något om dem två men det kändes lite läskigt att Bella var bellatrix dotter men hon visste ju inget om henne hon kanske är jätte snäll vem vet men jag gick fram till dem och sa
- Hej! Men det kändes lite dumt att säga tyckte hon.