Some Die Young [SV] [THG-ff]

Jag vet hur svårt det är att komma ihåg i vilken ordning allt kommer! När jag skulle rollspela THG med mina vänner så fick jag kolla i boken för att lista ut i vilken ordning saker kom.

Min bok är på andra sidan ön xD

Varför det? Men då kan du ju fråga om du inte minns något?

Jo, men alla jag känner tycks ha lånat ut sin de också x)

Men du kan fråga mig så kan jag berätta XD

Tack ♥

Varsågod!

4. ”Why some die young”

Träningshuset, en av de övre våningarna, rättare sagt våning tio. Det var där hon skulle tillbringa sin lediga tid nu. Tiden mellan mat och träning. Två knappa timmar om dagen. Noah verkade inte veta hur han skulle svara på en tystnad så hon hörde inte ljud från honom när de väl anlänt. All lyx och glamour gjorde henne nästan svimfärdig, hon hade allt hon behövde hemma. Efter en ljuvlig middag skulle hon gå och lägga sig i den enorma himmelsängen, något som tillslut blev att hon tog med täcket och kudden ner på golvet för att det skulle bli mer vant. En riktig bongårdsäng var det inte, men det kändes i alla fall tryggt och bra. Den natten drömde hon en dröm. En dröm hon inte kunde avgöra om den var vacker eller fasansfull.
Rad efter rad av gudomlig skönhet. Alla såg så starka ut att de skulle ha kunnat bryta nacken av vem som helst. ”Distrikt 1, Distrikt 2, Distrikt 4” kunde hon läsa på skyltar, namnbrickor och många andra saker. De fanns överallt. Tio, tänkte hon. Jag måste hitta min rad…
Hon vaknade av värken som uppstått när huvudet slagit i väggen. Hon försökte somna om men det gick inget vidare med tanke på den hårda träningen, det hårda motståndet, som väntade nästa dag. Hon försökte tänka på något annat istället, och den första tanken var Noah.
Imorgon, imorgon berättar jag, tänkte hon.

Det var lättare sagt än gjort.
”Noah är nere och äter frukost. Han tackade nej till att äta på sängen”, sa Desirée som att det var en skam. Ofelia hade först tänkt säga att hon skulle gå ner och göra honom sällskap men Desirée höll fast henne med sitt prat om hur roligt årets spel skulle bli.
”Så tror jag att de kommer dra ut på det också med få men väldigt roande dödsfall.” Hon kände ilskan byggas upp inom sig. Tänkte den förbaskade huvudstadsbon inte på att personen hon pratade med kunde vara ett sådant där roande dödsfall. Hon försökte ignorera sin eskort så gott som det gick och hon till slut fick veta att hon kunde gå ner till träningen så blev hon väldigt lättad.
Ofelia visade sig vara rätt duktig på närkamp vilket tyvärr inte var ett säkert kort då man till så stor sannolikhet skulle kunna bli skadad. Men fällor hade hon erfarenhet av, livet i tian hade gett henne en hel kunskap om hur man hanterade djur och hon kunde till och med slakta de mindre. Hon hade i alla fall inte samma försiktighet gällande allt levande som den lilla magra flickan från nian tycktes ha. Ofelia visste att det kanske var vid den här tiden man skulle börja leta efter någon som kunde lämpa sig som partner men det var svårt. Hon visste att den hon litade på skulle antagligen dö i alla fall, annars skulle hon göra det.
Efter många långa timmar var passet äntligen slut och de skulle få sova.
”Ofelia”, sa Noah och la sin hand på hennes axel. Hon hade inte sett när han kommit bakifrån så hon ryckte till innan hon insåg vem det var. ”Det är lugnt”, fortsatte han. ”Ska vi åka upp?” Hon nickade och de gick lugnt mot hissen.
”Såg du pojken från ettan?”
”Tror du verkligen att någon kommer kunna döda honom? Han är så… Stor, större än de andra”, svarade hon. Pojken från ettan hade mycket riktigt varit enorm, mycket större än han från tvåan.
”Vi får väl hoppas.”
”Visst känns det fel? Att hoppas på någon annans död?”
”Vad kan vi göra? Vi kan inte förändra världen nu, men vi kan hoppas på framtiden”, sa Noah lugnt, som att han inte brydde sig om att han skulle dö snart. Eller troligen dö i alla fall. De sa inget mer så hissen precis stannat och med jämn ton läst upp ”VÅNING TIO”.

Senare den kvällen, när månen närmade sig toppen av himlavalvet så kom Ofelia på vad hon lovat sig själv föregående kväll. Hon öppnade dörren till sitt rum och smög tyst genom våning. Förutom högljudda snarkningar från det hon trodde var Ursas rum så var det helt knäpptyst.
”Noah?” viskade hon. Han låg på sin säng med knäppta händer och vände upp huvudet när hon kom.
”Jag gillar dig också. Väldigt mycket.” Han reste sig upp när hon sagt det och sakta, sakta så närmade han sig henne tills hon kände av hans andetag.
Det var den bästa kvällen i hennes liv, kvällen som gjorde att resten av hennes liv ens blev möjligt. Men efter det så gick det bara utför…

Du vet att jag älskar det!

Helt otroligt! Du är bara bäst! Jag önskar jag kunde skriva som du♥!