Fängelset 2 [rollspel]

[ - Vad händer?
- Fötter!
ne xD Men vad har hänt? o__O]

Läs igenom

[men ni har ju skrivit så långa! Har jag vart på disco och har för tillfället tinnitus.. Läser isåfall imorn! Om ingen kan kortfatta alltså..]

(Jag tycker vi skall fortsätta och RoxDeathley vi har inte skrivit så långt så det är bara att läsa igenom!)

[Har läst nu, och det var det svåraste jag någonsin gjort! fick hjärtinfarkt och lunginflammation, så jag fick åka in på sjukhus där jag nästan dog, men lyckades överleva på något sätt! Men nu är det gjort! -.-']

Zemy lägger huvudet på sned.
"Vad gör du?" frågar hon Modesty men en vass skärpa i rösten. Hon förstod inte hur man blev glad av att blåsa bubblor, de svävade ju bara omkring tills de sprack, som alla annat gjorde. Hon såg på bubblan, följde den med blicken, tills den sprack. Hon rynkade ögonbrynen och såg på utsikten från trädet hon satt i. Om hon bara kunde klättra till trädtoppen, och tre meter till på den blanka metallytan, skulle hon kanske komma till andra sidan, till friheten.

Modesty tittade upp på kvinnan som satt i trädet
"Vad jag gör angår inte dig så länge du inte tänker hjälpa mig" sa hon vasst. hon litade inte på människor, hennes tillit till dem hade försvunnit den dagen hon föddes. Hon gömde ritningen och tänkte inte visa den för någon tills hon visste att den människan kunde hjälpa henne att komma ut!
"Varför spionerar du? är du på deras sida?" sa hon vasst och syftade på sina föräldrars vålnader som hemsökte henne

Zemy såg lugt på henne.
"Det här är min gård." sa hon med en underton av hot. "Jag är alltid här, du om någon av oss, borde hjälpa mig." sa hon hårt. "Och jag har inget att göra på 'deras sida.' Jag är på min sida." sa hon och försökte förstå den exakta inebörden av vad hon nyss sagt. Hon talade ofta med sig själv i gåtor, eftersom hon ofta var själv på den lilla sidogården pratade hon bara i gåtor, en gammal vana. Zemy försökte komma ihåg vad det hon gömde bakom ryggen. Hon sjönk en liten bit ned i den dimmiga tänkevärlden som hon så ofta befann sig i.

Modestys blick mörknade
"Ditt namn står inte på den! och när du sitter här äger du inget. inte ens kläderna du har på dig" sa Modesty enkelt utan att bry sig om hotet, hon lyssnade inte på hot längre och det enda som kunde skrämma henne var hennes föräldrar. "Jag hjälper ingen, särskilt inte människor som hotar mig" sa hon kallt och mindes de gånger hennes far sagt att hon skulle "hjälpa" honom. Modesty visste precis vad det betydde och hon gillade inte de orden.
"Klart du inte erkänner att du är på deras sida" muttrade Modesty

Zemy så på henne.
"Mm.." mumlade hon. "Det är sant, men isåfall kommer jag närmare en du.." hon tystnade. "Du borde vara försiktig, när jag inte är till hälften nerdrogad, jag vet inte, men de satte mig här. Det måste nog metyda någonting.." hon ser på Modesty igen. "Troligtvist inte." sa hon lite mer vaket.

Modesty såg på henne
"Jag kan ta vara på mig själv! jag har blodat ner mina händer förut och kan göra det igen" sa hon bara likgiltigt och undrade vad det här var för människa egentligen. Men hon reste sig upp i stället och tog fram såpbubblorna igen och började blåsa samtidigt som hon snurrade runt utan att sluta vara vaksam