Pradow [hungerspelen ff, sv]

super bra! och lycka till ^^

Tack så mycket! ^^ Wow, det är torsdag idag, va? Jag hade helt ärligt totalt glömt bort att jag skulle posta ett kapitel idag. Har varit alldeles för upptagen med NaNo..
Men här får ni ett kapitel som jag hoppas ni finner spännande!
---

Kap 14

"Gå inte för långt", påminde Berry för sjätte gången. "Det är lätt att tappa bort sig här uppe med all snö."

"Vi klarar oss, Berry", log jag. "Vi ska ju bara kolla fällorna."

"Här, Shadow. Ta dem här. Dem kan komma passande."

Shadow tog emot dem två knivarna som Winter räckte honom och verkade väga dem i händerna. "Behåll den ena, ni är obeväpnade annars." Shadow gav tillbaka en av knivarna till en motvillig Winter. "Ifall att."

"Vi ses senare, då. Var försiktiga!" Berry kramade om mig snabbt innan jag och Shadow lämnade snögrottan och började orientera oss ut mot djurfällorna. Dessa var några som Berry hade riggat upp i fjäll landskapet efter att ha skymtat en och annan kanin där. Efter att dem båda kusinerna varit så gästfria mot oss hade det gått ett tag sedan dem kollade fällorna, och det var mycket möjligt att något djur hade fastnat där. Så jag och Shadow hade erbjudit oss att gå och kolla dem. Fortfarande molade det vagt av smärta i axeln men jag övertygade en orolig Berry om att det inte kunde skada att röra lite på sig, trots att det var runt ett territorium där blodtörstiga ungdomar kunde gömma sig. Jag rös vid tanken.

Winter hade beskrivit exakt för Shadow hur vi skulle ta oss till fällorna och det var inte långt ifrån grottan. Jag och Shadow gick tysta bredvid varandra. Om någon skulle befinna sig i närheten var det ingen bra idé att prata för högt. Vi var inte precis osynliga där vi klev fram i den rent vita snön, jag med rött, lysande hår och Shadow med sitt mörka, skuggaktiga rufs. Mina tankar gled sakteliga in på ett ämne jag försökt undvika så länge som möjligt. Vår kyss igår kväll. Jag hade valt att inte nämna den när vi vaknade nästa morgon men så hade Winter kommit med ett "Ni verkade ha det mysigt inatt" och mina kinder hade blivit blossande röda. Fortfarande hade varken jag eller Shadow nämnt den och jag kände att det var dags att ändra på det.

"Shadow", började jag och harklade mig tyst. "Igår kväll. Vi pratade och- Ehm…" trevade jag.

"Prune, jag sa det för flera veckor sedan. Jag älskar dig. Jag menade det då och jag menar det nu."

"Jag älskar dig med, Sh-"

Min lättade bekännelse avbröts abrupt av ett kanonskott. Jag såg oroligt på Shadow. Flickan från fyrans kanon hade avlossats under morgonen, detta bevittnat av Berry och till och med utfört av ingen annan än Berry. Den äldre flickan hade varit så skakad när hon kom tillbaka med vattnet hon gått ut för att hämta och Winter hade tillslut fått ur henne att hon råkat på en liten flicka vid vattnet och hon hade handlat som vi alla hade. Detta var en fight till döden och hon dödade flickan. Detta betydde att kanonen som just avlossats antingen betydde att en av karriäristerna var döda. Eller…

"Berry och Winter", viskade jag. "Vi måste tillbaka." Ett nytt kanonskott avlossades och skakade om hela mig. "Fort." Jag började springa, med Shadow i hälarna med våra fotspår som vägledning tillbaka till vårt gömställe. Våra fotspår! Hur kunde vi vara så dumma och inte dölja dem? Dem måste ha lett karriäristerna rätt till snögrottan. Jag saktade ner när jag såg grottan framför mig. Tänk om karriäristerna fortfarande var där inne? Jag såg frågande på Shadow. Han mimade att jag skulle följa efter honom när han tyst smög in genom öppningen med sin kniv redo i ena handen.

"Berry!" utbrast jag förskräckt när min blick föll på den livlösa kroppen spetsad med ett svärd i bröstet. Hon var död. "Winter! Winter, är du okej?" Pojken låg på marken hostande och fräsande med en blodpöl runtom sig och hans snövita hår hade röda slingor dränkta i blod.

"Winter, hör du mig?" frågade Shadow och knäböjde bredvid den jämnårige pojken.

Winters ögon såg ofokuserat på Shadow innan hans blick gled över till förödaren. "Tack för kniven", sa Winter hest.

Det var Chronos, karriärist från ettan, som låg död i en hög på marken, med Winters kniv i hjärtat.

"Ni är fyra kvar. Någon av er två kan vinna detta", viskade Winter och jag märkte hur han inte räknade med sig själv när han sa 'fyra'. Han hostade åtagliga gånger och vände sin blick mot mig, med ett litet leende på läpparna. "Ditt hår har alltid vart så mycket mer färgfullt än mitt." Han drog en skakande hand genom sitt blodblandade hår innan hans blick blev mer frånvarande och en kanon avlossades.


Shadow hade plockat till sig kniven från Chronos bröst och jag packade fort ihop lite packning innan vi stod utanför snögrottan, jag med tårar rinnande nerför kinderna och min hand i Shadows.

"Vi borde gå", sa Shadow tyst.

Jag svarade inte utan följde bara efter Shadow där vi började gå emot fällorna igen som vi aldrig kommit fram till förra gången. Men den här gången kom vi fram. Den närmsta fällan var tom.

Jag suckade tungt. "Jag går och kollar den andra fällan", sa jag till Shadow och väntade inte på svar innan jag sakta började gå mot nästa fälla, som inte skulle ligga särskilt långt bort. Jag var för trött och sargad för att se mig omkring, så jag såg inte den stora figuren som väntade på mig vid fällan. Jag såg inte Falk förens jag kände ett hårt slag i huvudet och allt blev svart.

Såbrasåbrasåbrasåbraaaaa. Meraaaaa!!!!!!!!

BRAVO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kan det inte va måndag nuuuuuu!!!! Längtar, längtar, LÄNGTAR!!!

jag.ryser.i.hela.kroppen.

Kap 15

"Hon vaknar", kvittrade en flickröst när jag sakta slog upp mina tunga ögonlock. "God morgon, Prunie."

Förskräckt såg jag vilka två som stod framför mig. Flickan från tvåan och Falk. De enda kvarstående karriäristerna. De enda kvarstående förutom mig och Shadow. Jag försökte febrilt röra mig men stoppades av ett rep som band mig till en trädstam. Mina händer var bakbundna och repet skar hårt in i handleden. "Vad vill ni?" väste jag. "Varför har ni inte dödat mig?" Det var karriärister vi snackade om. Dem borde ha dödat mig. Varför skulle dem inte göra det? Vad tjänar dem på att ha mig levande?

"Du förstår, Prunie", började Falk och tog två stora steg som minskade avståndet mellan oss drastiskt. "Din pojkvän är ett hinder för oss. Ett hinder från att vinna. Ett hinder som lätt kan röjas bort med hjälp av dig." Jag stirrade oförstående på honom. "Jag tror din pojkvän saknar dig. Ska vi inte bjuda in honom till vårt lilla te kalas?" Falk tryckte till min vänstra axel och jag flämtade till av smärta. "Blanca, är du gullig och räcker mig facklan?"

Mina ögon spärrades upp. En fackla betydde eld. Jag knep ihop ögonen när han förde den brinnande pinnen närmare mig. Jag var frestad att skriva, jag var så frestad att skrika. Men jag höll emot och försökte hålla den brinnande elden borta från mitt huvud. Tillslut kände jag hur värmen avtog. Jag öppnade försiktigt ögonen och såg en missnöjd Falk framför mig.

"Blanca?" frågade han och flickan steg fram igen.

Jag såg misstänksamt på flickan från tvåan, Blanca, när hon sakta gick mot mig med ett glättigt flin på läpparna. "Redo att ropa på lilla Shadow?" I hennes hand blänkte en kniv och när hon förde den närmare min bakbundna arm gick det upp för mig vad dem planerade. "Det kan göra lite ont."

Lite ont. Smärtan var outhärdlig. Blanca skar mig i armen med kniven och arbetade sig ner till min handled. Jag försökte att inte skrika, för det var precis vad dem ville att jag skulle. Det skulle leda Shadow till oss, och dem skulle döda honom. Jag bet mig i kinden för att inte skrika och blodsmaken exploderade i munnen.

"Vad om det gör mycket ont?" frågade Blanca och tog i hårdare med kniven.
Jag skrek. Aldrig hade jag utstått sådan smärta. Aldrig. Det var värre än allt. Till och med värre än elden. Värre än min värsta mardröm. Jag kunde inte längre låta bli att skrika och jag hörde hur Falk och Blanca skrattade åt mig.

"Prune?" Rösten var långt borta och relativt svag, men jag kände igen Shadows röst. "Prune! Jag kommer, Prune!"

"Shadow, nej, nej!" skrek jag. "Nej! Snälla, stanna! Dem dödar dig! Shadow!"

"Bingo", sa Falk nöjt och ropade till Blanca som lät min arm vara, och placerade istället den blodiga kniven mot min strupe, i väntan på Shadow.

"Nej, Shadow!" grät jag. "Snälla, nej!" Smärtan i armen hade redan avtagit, eller så hade armen domnat bort rättare sagt. Hade det inte varit för att jag stod tätt bunden till ett träd hade jag fallit omkull. Det var svårare och svårare att fokusera på träden framför mig som verkade dansa i en stark storm, trots att det var helt vindstilla.

"Prune!" rösten kom bakifrån och jag hörde hur Shadow flämtade. Min arm kan inte ha varit någon trevlig syn. "Är hon okej? Vad har ni gjort med henne?" skrek han. Jag hade aldrig hört honom så arg eller förtvivlad innan och det skar till i hjärtat.

Shadow kom runt trädstammen så jag kunde se honom, ilskna tårar stilla rinnande nerför hans kinder. "Jag är ledsen, Shadow", viskade jag svagt.

"Välkommen, Shadow", sa Falk och slog ut med händerna, den ena hårt knuten runt ett spjut. "Vad trevligt att du bestämde dig för att komma förbi." Shadow lyfte sin kniv och Falk nickade mot Blanca som tryckte knivbladet mot min strupe. "Om du försöker med några tricks kommer din flickvän vara död. Var så säker."

"Vad vill ni ha?" morrade Shadow och sänkte sin kniv.

"Är det inte uppenbart?" frågade Falk med ett leende spelande på hans läppar. "Vi vill ha dig, Shadow. Död. Då släpper vi flickan."
Shadow nickade fundersamt.

"Shadow, gör det inte", sa jag förtvivlat. "Dem kommer inte släppa mig. Dem kommer döda mig också, och sen vinner någon av dem."
Men Shadow verkade ha en plan redo. Innan någon hann reagera hade Shadows kniv flugit iväg mot Falk och träffat honom mitt i bröstet. Den stora kroppen slog i marken. Shadow närmade sig Blanca och hon tryckte knivbladet hårdare mot min strupe och en rännil blod rann nerför min hals.

"Om du kommer närmare dödar jag henne", varnade Blanca, men man kunde skymta rädslan i hennes röst. Jag flämtade svagt efter luft.
Ett plötsligt svooosh hördes och ingen var beredd på vad som hände. Blanca tog skrämt ett steg bakåt vid det plötsliga ljudet som verkade kommit från ingenstans. Hennes kniv lämnade min strupe för någon sekund och Shadow tog chansen. Hans andra kniv placerade han i Blancas mage som förvånat skrek till och föll baklänges.

Jag vände mig om för att ropa till Shadow att han lyckades, att han hade räddat mig, att vi båda var vid livet när jag kom av mig helt vid synen av Shadow, stapplande mot mig med Falks spjut genom magen. "Shadow", flämtade jag.

Shadow snubblade förbi Blanca och ryckte sin kniv ur hennes mage innan han praktiskt taget kröp mot mig och skar loss repet som höll mig bunden. Jag föll ihop på knä när det starka repet lossade sitt grepp om mig.

"Är du okej, Prune?" viskade Shadow och kollapsade sedan bredvid mig.

"Jag är okej, Shadow", grät jag. "Är du okej?" Klart han inte var. Blodet forsade ur såret där spjutet fortfarande satt.

En kanon avlossades och jag flög ner mot Shadows hand för att känna hans puls, och drog en lättnads suck när den fortfarande slog. Än så länge. Jag vände mig om och såg på Falks livlösa kropp. Han hade gjort det han kom för att göra. Döda Shadow. Min blick föll på Blancas kropp i en pöl med blod just som hennes kanon avlossades. 22 ungdomar var döda. 23 skulle dö. Och det var Shadow som var på tur.

"Du har vunnit, Prune", sa Shadow svagt.

Jag tog hans hand mellan mina båda. "Du är inte d-död, Shadow."

"Vill du göra mig en tjänst?" frågade han och såg på mig med sina bruna, vackra ögon.

"Vad som helst."

"Ta hand om dig", viskade Shadow.

"Det ska jag. Jag lovar." Jag kysste honom på jässan.

Shadows ögon rörde sig frånvarande bort från mitt ansikte, från mig, från arenan. Från denna värld. Ett kanonskott avlossades.

--
a/n: wowowowowo! Ser ut som om spelen fick sin vinnare tillslut! Vad tycker ni? På torsdag kommer en epilog!

VARFOR VILL DU DODA MIG. DET GOR SJUKT ONT I HJARTAT. HJALP MIIIIIIIG
SJUKT BRA KAPITEL!!!!!

Börjar gråta nu!!!! Ville att Shadow skulle överleva på något vis...

Men jag längtar till epilogen

superduperawzome kapitel!♥