Rollspel: A love story (3 pers)

Annikz ((jag förstår precis, men Ron har ju fortfarande inget emot halvblodar? Han är ju inte direkt som Draco, haha. Han är ju vän mer Hermione också, som inte ens har "magiskt" blod i sig, såatteh... tänkte mest på att Ron aldrig skulle häva sig ur en sådan kommentar. Men du gjorde inget fel! Påpekade bara.))

Mina tankar snurrar omkring i mitt dunkande huvud. Jag känner Harrys andetag emot min hals - så nära är han, så tätt intill mig. Vi delar samma värme och om ingenting av detta skulle ha hänt skulle jag känna en trygghet med att ha en sådan underbar bästa vän bredvid mig. Tårarna svider på mina kinder, mina stora, rödgråtna ögon stirrar upp på den vackraste pojken jag antagligen vet. Han kollar på mig, han ger mig ett mjukt, snett leende som jag inte kan besvara.
"Jag vill inte såra Ginny, eller..." börjar jag, efter en stunds tystnad. Hans leende försvinner på direkten, och så gör den trygga känslan inom mig: Harry hade nämnt Ron. Han hade sagt att jag skulle såra Ron. Hur skulle jag kunna göra det? Ron?
"Harry?" säger jag tyst, liksom smakar på hans namn innan jag tar i med en starkare röst. "Harry?"
"Ja?", säger han - ganska stelt - men hans ansiktsuttryck är fortfarande mjukt.
"Du nämnde Ron... hur kan jag såra honom?"
Nu försvinner det mjuka i hans ansikte; ännu en gång pressar han ihop käkarna, men inte på ett ilsket sätt, utan på ett stelt sätt. Han flyttar sig en bit bakåt, och den värmande handen som för några sekunder fanns på min rygg försvinner.
"Du... du vet inte?", börjar han, lågt. "Du vet inte?"
"Jag vet inte vad?" En känsla av nervositet och nyfikenhet dyker upp inom mig. "Har jag missat något?"

((Han var ju rätt så arg på Harry nar han tänkte det, men du har rätt, han skulle aldrig häva ur sig en sån sak bland halvblodar och mugglarfödda.))

Jag tänker efter en stund över hur jag ska formulera svaret, utan att få det att låta fel. "Ron.. Han gillar dig.." Mina ord jag valt låter som om de skulle kunna komma från en förstaårselev. Jag känner hur en liten bekymrad rynka uppstår då jag stryker min spretiga lugg tillbaka över huvudet.
"Det är väl klart", Hermione gör ett försök att låta övertygad, men misslyckas, "vi är ju bästa vänner. Borde man inte gilla varandra då?" Ett svagt leende formar sig på hennes läppar, men det hinner inte nå ögonen innan det dör ut.
"Hermione, har du inte förstått någonting? Alla era små gräl, hans surskallighet när du dejtade Viktor Krum.." Slänger jag ur mig otåligt (medan Hermione blir rosig om kinderna). Jag rätar på mig och gör ett försök att få mina ögon att uttrycka en tänk-efter-blick när jag kollar på henne. Utan att rodnaden avtagit slår hon undan blicken och kollar åt andra hållet. Hon svarar mig inte utan vi sitter tysta ett tag, och jag låter henne tänka igenom all information jag gett henne på så kort tid. När jag tänker efter kanske det borde ha varit Ron som sa det där sista själv, men det är ändå för sent nu.
Jag makar mig närmare Hermione och lägger min arm över axlarna på henne. Hon har slutat snyfta, men säger fortfarande ingenting, och jag låter henne vara. Hade det varit Ron som sagt att Ginny var förälskad i mig utan att jag hade en aning om det, hade jag förmodligen reagerat på samma sätt.
Jag vet inte hur lång tid vi suttit där, men efter en stund bryter jag tystnaden. "Livet är orättvist, det är en sak vi alla måste vara medvetna om." Genast påminner de mig om ord som skulle kunna ha kommit från Dumbledore. Hermione ser på mig igen, och konstigt nog tar mitt hjärta ett skutt.

((Förlåt att jag inte skriver men det känns inte rätt att avbryta "erat lilla snack". Heheh..))

Vill inte störa men ville bara skriva att ni är jätteduktiga !!

Tack så mycket!

miliksom Tack du.

Att Ron är förälskad i mig är någonting jag inte hunnit smälta in och jag vill inte ens tänka på hur det kommer vara imorgon när jag får träffa honom ännu en gång - jag vill inte få se hans reaktion när han får reda på att jag vet, jag vill inte få känna av den där spända stämningen mellan oss igen...
Jag kollar på Harry; han ler lite svagt mot mig, ett varmt leende som får alla fjärilar i magen att väckas upp till liv. Vi sitter och kollar på varandra ett långt tag, innan jag känner hur ögonen blir allt mer sömniga och söker sig efter att slutas. Jag reser mig försiktigt upp, samtidigt som jag gäspar.
"Vi kanske borde lägga oss nu," säger jag, och han gör precis likadant och låter sina händer hjälpa honom upp ur soffan.

Sekunderna går snabbt, och i nästa sekund är hans armar runt omkring mig. Jag borrar ner mitt ansikte i hans nacke, drar in lukten av honom, som påminner mig om att allting kommer bli bra, att någon gång kommer alla frågetecken slätas upp. Jag vet inte hur länge vi står där, med armarna omslutna om varandra, jag vilandes i hans famn, han med sina händer som vaggar mig lugnt fram och tillbaka.

Jag släpper taget efter vad som känns som flera minuter. Jag låter honom möta min blick, och hans ögon är alldeles blanka. Vi låter ett par sekunder ticka förbi, för att en hundradelssekund senare pressa våra läppar mot varandra och forma en kyss.

Tiden tycks ha stannat. Min mage slår dubbla volter. I förvirring besvarar jag försiktigt kyssen, men utan att tänka på vad jag gör tänjer jag på gränserna och blir allt mer entusiastisk. Till sist lutar jag min panna mot Hermiones och möter hennes rädda, men ändå så uttrycksfulla ögon. Hon ler sorgset och jag gör likadant; båda visste vad detta innebar.

Jag slår upp ögonen, helt klar vaken trots all förlorad sömn p.g.a. nattens händelse. Så fort mina tankar kryper in på den känner jag hur magen fladdrar till.
Ron ligger i sin säng, halvt snarkandes, halvt dregglandes. Jag reser mig upp och studerar honom en stund. Hans eldröda hår påminner om en mössa om man snabbt kollar förbi det. Hans ögonlock är tungt stängda och munnen halvt öppen. Lite stubb börjar kika fram på hans haka. Hans nakna nacke är dekorerad med ett ton av muskler som sedan breder ut sig över axlarna. Jag tittar ner på mina egna axlar och upptäcker hur förvånansvärt små de är i jämförelse med hans.
Jag hoppar upp och drar på mig Hogwarts utvalda skoluniform som både jag och det andra dussinet av pojkar har. Min blick sveper förbi spegeln och jag stannar till. Snabbt drar jag igenom handen genom mitt kolsvarta, rufsiga hår och sätter på mig de tunnkantade, guldiga glasögon; likadana som min pappa haft.
Innan jag bereder min väg nerför trappan till uppehållsrummet, svingar jag till med trollstaven och Ron hänger plötsligt upp och ner i luften.
"Vad i helvete gör du?", Är det första han kastar ur sig, "jag har sagt till dig att jag hatar det här sättet du väcker mig på.."
Jag flinar, släpper ner honom och säger snabbt:
"Vi ses i stora salen!" Och jag springer ner mot uppehållsrummet.

"Jävla svarthåriga idiot." mumlar jag för mig själv medan jag försöker hämta mig från min lilla flygtur några sekunder tidigare. Jag drar på mig min för länge sedan urväxta Hogwartsklädnad och börjar gå mot stora salen och dagens frukost.

Jag slår mig ner mitt emot Harry och Hermione, och de tittar generat upp mot mig. Jag tar en klunk pumpajuice och kastar en blick bort mot Ginny, hon ser inte särskilt glad ut. Jag ser hur hon hela tiden försöker få kontakt med Harry, men försöken misslyckas, ett efter ett. Harry och Hermione verkar inte vilja prata med någon.
"Nähä då." säger jag irriterat eftersom jag ville diskutera dagens kommande lektioner med dem och vänder mig mot Ginny istället.
"Vad kul att du klarade din att utföra din patronus förresten!" sa jag glatt till Ginny som gav mig ett påklistrat leende tillbaka. Jag kollar på min klocka och ser att det är dags att bege sig till första lektionen, Trollformellära.
"Ska vi gå?" frågar jag och söker efter ögonkontakt med Harry eller Hermione. "Flitwick blir nog inte så glad om vi kommer försent.." sa jag och reste mig upp. Harry gav ett grötigt "Mmm.." till svar men båda två ställde sig upp och började gå med mig ut till lektionen.
"Förresten Harry, kommer du på Quidditchträningen i eftermiddag?" frågar jeg och söker ögonkontakt med honom.
"Ööh.. Visst, det såklart.." svarar han, utan att se mig i ögonen en enda gång.

((Jag ändrade lite i mitt inlägg, då jag inte tyckte att det var så bra..))

Jag vägrar att möta Rons sökande blick. Han vet att något är fel, för varken jag eller Harry beter oss som vi vanligtvis gör, och detta förvärras när Ron gång på gång ställer frågor för att starta ett samtal. Efter ett tag förstår han att han bara misslyckas, så han reser sig upp från Gryffindors bord, låter sin högra hand gå upp och ner över hans svarta mantel - detta för att små, små brödsmulor från brödet han just ätit har fastnat på den - och jag och Harry reser oss samtidigt upp.

Vi sätter sakta fart mot Flitwicks lektion. Ingen av oss säger någonting under en lång tid, och jag kan fortfarande inte fly ifrån tankarna som berättar för mig att Ron är förälskad i mig. Mig, av alla människor som rör sig under samma tak som oss. Mig, av alla människor som någonsin har växlat ett ord med honom. Åh, varför ska det vara så svårt? Tankarna bränns, som elektriska stötar, så fort jag tänker på hans kärlek till mig - och det känns inget vidare. Att jag har kysst Harry ger mig både lyckorusar, men även små, små hintar av medlidande med Ron. Att hans två bästa vänner har låtit sina läppar pressas mot varandra utan hans medvetande känns hemskt.

Vi når fram till Flitwicks lektion. Lyckligtvis har vi hunnit i tid, för dörren står öppen och alla elever håller precis på att sätta sig ner. Vi rusar in med böckerna i händerna, som sedan slås ner på våra bänkar, och vi säger i kör med alla andra elever:
"Hej, Professor Flitwick."