What the shadows tell us [PRS]

”Ja, jag vaknade tidigt och kände mig alltför rastlös för att ligga kvar i sängen”, svarade Samuel och log lite, trots att han fortfarande var andfådd och genomblöt efter morgonens springtur. ”Det är något speciellt med att springa när staden fortfarande sover”. Det kalla regnet hade gjort honom frusen in till märgen, och vattnet som droppade från hans hår och kläder bildande små pölar på golvet runt honom. Han skakade lätt av kölden och försökte gnugga sina händerna för att få upp lite värme, men hans fingrar kändes stela och kalla.
"Tack," sade han när Edmund erbjöd honom att följa med till matsalen och värma sig med en kopp te. ”Men jag borde nog duscha och byta om till torra kläder innan någon upptäcker att jag har dragit in en hel sjö i korridoren." Trots sina ord stod Samuel kvar i korridoren, som om något höll honom kvar. Hans ögon flackade lätt medan han försökte finna rätt ord. Hans hjärta slog en aning snabbare än vanligt, inte bara på grund av den fysiska ansträngningen. Till slut tog han ett djupt andetag och mötte Edmunds blick.
"Edmund...," började han långsamt, rösten fylld av tvekan. "Är du okej med allt det här? Jag menar, att jag har bjudit ut din syster ikväll?" Hans ord hängde i luften, och Samuel kunde känna nervositeten komma krypandes. Han sträckte på sig, försökte att se självsäker ut, men det var tydligt att han var osäker. "Vi är vänner," fortsatte han, "och jag vill inte att det ska bli konstigt mellan oss." Det var först nu, i efterhand, som Samuel insåg vilken potentiell komplikation han hade skapat genom att bjuda ut Edmunds syster. Hur skulle det påverka deras vänskap? Hur skulle de andra i gruppen reagera? Oron bet tag i honom, men samtidigt kunde han inte låta bli att känna sig förväntansfull inför biokvällen. Tanken på att få spendera en kväll tillsammans med Audrey gav honom en pirrande känsla i magen som han aldrig riktigt upplevt tidigare.

”Det kan jag förstå, att vara vaken när resten sover kan vara otroligt frigörande.. men du ser hemskt frusen ut Samuel, du kanske blir sjuk…” svarar Edmund tvekandes. Hans väns kropp skakar, det ser nästan ut som att han hackar tänder och även om han nyss varit ute och sprungit så ser han aningen blek ut pågrund av kylan. Det skulle inte förvåna honom om Samuel nu får ont i halsen och en riktig förkylning, av vad Edmund kan se så verkar det som att den andre sprungit länge i regnet och kört ut sig totalt.
”Hm jo, det kanske är bäst.. skulle vara lite kul att se professor Grimwald halka på det,” påpekar han med ett litet skratt och ser ner mot sin väns fötter och pölen under honom. Det skulle inte förvåna Edmund om hans skor läckt igenom, och att det är en stor pöl i även dem. Han höjer blicken mot Samuel igen, och inser att han inte riktigt gett en anledning till varför han själv är uppe på fötter så tidigt. ”Jag tänkte hämta lite frukost åt Ellis och mig.. tror han är väldigt glad över att ha ett möte med rektorn såhär tidigt,” hans ord är ironiska och han skakar lite på huvudet. Bara att tänka på Ellis får det att hugga till i bröstkorgen.
Ögonbrynen glider upp i pannan på Edmund när den andre frågar om allt är okej med hans dejt tillsammans med Audrey. Juste.. gud, det har han inte ens tänkt på. Enda gången han tänkt på det var när han väl fick reda på det från sin tvillingsyster under kvällen innan, men efter det hade han helt glömt bort det.
”Åh..” Börjar han sakta och skakar på huvudet. Han känner sig lite som en dålig bror som inte frågat sin syster mer om det, men han får helt enkelt smyga sig till hennes rum senare. Hans tankar har varit alldeles för fyllda med en viss annan person.. men han önskar att han bara kunde glömma bort honom. ”Det är ingen fara Samuel, du är väldigt snäll och jag tror att hon skulle må bra av ditt sällskap.” Fortsätter han med ett leende på läpparna. Även om han verkar ha förändrats en del så är han fortfarande oerhört snäll, bättre än de andra som hans syster gått ut med tidigare. Han skulle inte göra henne illa. ”Du är nog precis vad hon behöver, även om ni är rätt olika varandra.” Leendet på hans läppar blir aningen bredare och han stryker en hand genom sina jordgubbsblonda lockar. ”Det kommer inte att bli konstigt mellan oss.”

"Tack, Ed. Det betyder mycket att höra det från dig,” svarade Samuel. Inom sig kände han en våg av lättnad. Trots att han visste att Audrey kunde dejta vem hon ville, var det något speciellt med att få Edmunds godkännande. Audrey älskade sin bror över allt annat, och att veta att han ansåg att Samuel kunde vara precis vad hon behövde, kändes ovärderligt för honom. Samtidigt var han fullt medveten om riskerna. Om något skulle gå fel mellan honom och Audrey, kunde det skapa spänningar i deras lilla vängrupp, men trots detta kunde han inte låta bli att se fram emot deras dejt ikväll. Han såg fram emot att tillbringa tid ensam med henne, att få lära känna henne bättre. Samuel kunde inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till ögonblicket då han hade bjudit ut Audrey. Det hade kommit så plötsligt, men ändå kändes det så rätt. Han hade känt ett pirr i magen när han såg in i hennes ögon, och innan han visste ordet av hade han frågat henne om hon ville gå på bio med honom. Och till hans stora glädje hade hon sagt ja.
Samuel tittade bort mot dörren till Ellis rum. Ett svagt ljus sipprade ut genom springan och kastade långa skuggor på golvet i korridoren. Hade Edmund varit där hela natten? Eller hade han gått tillbaka nu på morgonen för att titta till Ellis, bara för att se till att allt var bra med deras vän? Det skulle vara rätt typiskt honom, alltid så lojal, särskilt när någon behövde honom. Samuel bet sig lätt i underläppen medan han övervägde sina nästa ord. Till slut frågade han, "Är han okej?" och nickade mot dörren så att Edmund skulle förstå vem han menade. "Han lämnade oss alla rätt förvirrade igår. Inte minst Wesley”.

Det verkar som att en stor lättnad sköljer över Samuel, och det glädjer Edmund. Det finns inte direkt någonting att ogilla med den andre, ingenting att irritera sig på eller som kan ses som ett varningstecken. Nu har han bara känt Samuel i ett par månader, men från vad han har sett så verkar det som en riktigt bra matchning. Så det är inte särskilt svårt för honom att se dem tillsammans, och om han gör Audrey glad, varför skulle han säga nej? Plus så skulle han nog få en rejäl utskällning av sin tvillingsyster om han nu skulle säga att de inte borde vara tillsammans.. det skulle hon definitivt inte tycka om.
”Det känns som att ni skulle passa varandra bra,” säger han med ett varmt leende. Tanken har slagit honom att det kanske skulle bli jobbigt för vänskapsgruppen ifall det nu skulle sluta dåligt emellan dem, precis som han tänkt om sig själv och en viss person.. men just det fallet kommer ju aldrig att hända. Hur som helst, att de inte ska chansa på det känns bara dumt, klart de ska ge det hela en chans.
Edmund följer Samuels blick till Ellis rum. Vad kan Ellis tänka göra nu? Kanske noja sig.. han kanske borde röra sig fort till matsalen för att plocka åt sig frukost till dem, så att han kan klargöra för Ellis att han inte avslöjat sig, åtminstone inte för Wesley. Han är fortfarande osäker på om han ska berätta att hans vän avslöjat sin hemlighet till honom. Kanske Ellis skulle må bättre av att inte veta det? Edmund skulle såklart aldrig dela med sig av det till någon annan. När Samuel öppnar munnen igen så vänder han på blicken och ser upp mot sin andra vän.
”Jag vet inte.. jag tror han har en del ångest över det hela, ska försöka skynda mig att hämta frukost så att han inte behöver oroa sig så mycket som han gör,” förklarar han och stryker en hand genom sitt lockiga, lena hår. Än en gång känner sig Edmund som en dålig vän, för han har inte riktigt tänkt på hur mycket det kan ha påverkat Wesley, hur även han mycket väl kan ha ångest och må dåligt. Nu har han aldrig sett Wesley visa sig sårad eller ledsen, men det skulle inte förvåna honom om han faktiskt är det. ”Det förstår jag.. vet du hur Wesley mår?”

”Wes? Ja, jag tror att han mår fint”, svarade Samuel, även om han inte var säker på om någon verkligen visste vad som försiggick bakom Wesleys glada och ibland smått ironiska fasad. Samuel kunde bara hoppas att han hade rätt i sin bedömning, att Wesley verkligen mådde bra och inte bara dolde något bakom sitt leende. ”Han drack inte ens i närheten av så mycket som Ellis, och verkade glad hela kvällen”, fortsatte han, och lät sedan blicken vandra bort mot Ellis rum igen. Tanken på hur deras vän hade klättrat upp på en eldstad för att göra sin röst hörd fick honom att skaka på huvudet i förundran.
"Han är nog bara nyfiken på vad som fick Ellis att göra det han gjorde igår" fortsatte han och svepte automatiskt bort några envisa vattendroppar som hade fastnat i hans hår och var på väg att rinna ner i ansiktet. Tröttheten hängde över honom, och det enda som fortfarande höll honom uppe var tanken på en varm dusch. Han kunde nästan redan känna hur vattnets värme skulle skölja bort den bitande kylan och sakta men säkert mjuka upp hans ömmande muskler.
"Det är nog bäst att jag går in," sa han till slut och nickade mot dörren som ledde till hans rum. Samuel började gå, men efter bara några steg stannade han plötsligt. En tanke dök upp, en som han inte kunde ignorera. Han vände sig om och mötte Edmunds blick.
"Om du ser din syster... hälsa henne att..." Han tvekade, såg ut att leta efter rätt ord. Det fanns så mycket han ville säga, men till slut fick han fram. ”… att jag ser fram emot kvällen." När han sa det, kände han hur en varm känsla spred sig inom honom, men han märkte också hur kinderna hettade. Samuels leende var litet, nästan försiktigt, men det var äkta, en spegling av hur mycket han faktiskt såg fram emot att tillbringa mer tid med Audrey.

Hm jo, det är ju inte märkligt att Wesley är nyfiken. De allihop är väl nyfikna vid det här laget, samtidigt som oroliga. Edmund finner det oerhört fint och gulligt när Samuel ber honom hälsa hans syster, och han kan verkligen se att den andre ser framemot det. Efter att ha försäkrat Samuel om att han ska göra det, så börjar Edmund röra på sig igen, rakt mot matsalen. Det är många tankar som flyger runt bakom pannbenet på honom. Både tankar om Ellis och Wesley, men också tankar om hans syster och Samuel. Efter han ätit frukost med Ellis så ska han definitivt gå och banka på Audreys dörr och skölja henne med frågor. Det är klart att han är nyfiken, för det verkar som att dejten beslutats rakt framför ögonen på honom, men ändå så hade han inte lagt märke till det. Hans syster kommer säkert att koppla det till hur insjunken han varit när han pratat med Ellis, men.. det vill han inte riktigt tänka på.
Efter att ha plockat åt sig av frukosten på en stor bricka så börjar han röra sig tillbaka mot killarnas elevhem. Edmund hade plockat åt sig av dittan och dattan, lite rostade bröd med pålägg åt dem bägge två, lite gröt, och lite bär. Plus teet. Det är lite svårt för honom att balansera allting på en och samma bricka, men lyckligtvis så tappar han den inte. Nu rör han sig rätt långsamt, men han vill verkligen komma fram till sin väns rum så snabbt som möjligt, så att han kan klargöra lite saker. Eddie är nämligen rätt säker på att Ellis kanske grubblar lite väl mycket på det hela, om han erkänt någonting.. och eftersom att han inte gjort det, bortsett från till Edmund, så känns det vettigt att försöka få bort lite av ångesten.
Snart kommer Edmund fram till den bekanta dörren, och han är lite osäker på hur han ska få upp den. Med en aning svårighet så balanserar han brickan på sin ena hand och knackar med den andra. Därefter öppnar han långsamt dörren och kikar in i det bekanta rummet.
”Förlåt om det tog lite lång tid,” säger han och smyger in i rummet innan han stänger dörren efter sig.

Väntan på att Edmund skulle komma tillbaka kändes oändlig, och under tiden växte oron inom Ellis, blandad med ett molande illamående som vägrade ge med sig. Vad hade han egentligen gjort kvällen innan? Vad hade han sagt? Olika bilder blixtrade genom hans sinne, som små, korta glimtar, men de var osammanhängande och vaga. Ellis stönade tyst och tryckte handflatorna mot tinningarna. Han mindes tydligt hur de hade anlänt till festen, hur han hade fått en drink i handen, ett glas som kändes kallt och behagligt mot hans varma fingrar. Men efter det? Ingenting. Ellis kunde inte minnas att han hade klättrat upp på någon eldstad, eller att han hade ropat efter Wesley. De bilderna kändes främmande, nästan som om de tillhörde någon annan. En våg av skam svepte över honom, och han kände hur blodet rusade till ansiktet. Hur kunde han ha tappat kontrollen så fullständigt? Ångesten kröp under huden på honom, och han kunde inte låta bli att frukta det värsta.
När det till slut knackade på dörren och Edmund trädde in i rummet med en bricka balanserande i ena handen, kände Ellis en plötslig impuls att kasta sig ur sängen. Han ville rusa fram, gripa tag i Edmund och kräva svar, pressa honom tills han berättade allt. Men det kunde han givetvis inte göra, så istället satt han kvar under täcket, med hjärtat hårt dunkande i bröstet.
”Ed…” började han när hans vän ställt ner den tunga brickan, rösten lite skrovligare än vanligt när han sträckte sig efter en kopp. Han försökte se munter ut, men kunde inte dölja hur utmattad han kände sig. "Vad hände igår? Och ge mig inga halvhjärtade svar nu, okej? Jag har redan hunnit måla upp de värsta tänkbara scenarierna." Hans händer darrade lätt när han lyfte koppen till munnen och tog en klunk av teet. Den varma vätskan sköljde ner genom den torra halsen, och han hummade nöjt, om än svagt. "Förresten, bra te," tillade han, som om det kunde lätta på stämningen. "Men allvarligt, Eddie, jag behöver veta. Vad gjorde jag? Sa jag något... konstigt?"

När Edmund lägger blicken på Ellis så inser han att han borde ha stannat kvar längre och klargjort allt först. Det är uppenbart att vännen är ängslig och har mycket ångest över det hela. Han ser blek ut, det ser ut som att han är illamående, som att han kan få upp gårdagens förfriskningar på de vita lakanen. Edmund drar fram fåtöljen till sängen så att han lättare kan konversera med honom, och drar åt sig den andra koppen med te. Utmattningen hörs även på Ellis röst, den låter hes, drypande med oro.
”Jag borde ha klargjort det mer innan jag gick så att du sluppit oroa dig så mycket,” börjar han och tar en klunk av sitt te. Den varma drycken får honom att slappna av en aning, trots att musklerna fortfarande är spända. De mörka ögonen blickar ner på Ellis händer, som darrar när han lyfter upp den heta koppen. ”Allt du gjorde var att försöka ta dig upp på eldstaden.. du gjorde det i ett försök att få syn på Wesley antar jag, och du ropade lite efter honom. Men du sa ingenting speciellt, bara att du behövde prata med honom.” Förklarar han och ser ner på sin kopp, vars innehåll fortfarande ryker. Edmund funderar på om han ska berätta mer.. om han ska berätta att Ellis erkänt sina känslor för Wesley till honom. Kanske det skulle vara snällast att låta Ellis glömma bort det? Kanske det skulle vara lättare för honom.. samtidigt så känns det fel att ljuga om det, inga halvhjärtade svar.
”Men du sa något till mig, när jag hjälpte dig tillbaka till hit. Du kommer inte ihåg det?” Edmund vänder tillslut tillbaka blicken till Ellis, han har undvikit hans ögon ett tag nu. ”Jag kommer såklart aldrig berätta för någon,” lägger han till tyst och tar en ytterligare klunk av sitt te. Han minns hur han själv erkänt att han också har känslor för någon, en han, en kille. Men det verkar som att Ellis har glömt även det, och kanske det är bäst så.

Varför hade han druckit så förbannat mycket igår? Ellis kunde inte minnas när han senast hade tappat kontrollen på det här sättet, eller när han senast mådde såhär illa. Det var som om någon hade kört en ångvält över hans huvud och sedan backat tillbaka för att göra det en gång till. Nej, det här var definitivt värre än något han tidigare hade upplevt. Han svalde och försökte fokusera på Edmund, som nu satt i en fåtölj framför honom och berättade om festen – om hur Ellis hade försökt klättra upp på eldstaden och ropat efter Wesley…. Var det allt? Ellis hade förväntat sig något mycket värre, en fullständig katastrof, något som skulle få hans liv att rasa samman. Men nej, tydligen hade han bara betett sig som en fullständig idiot framför alla på skolan. Ellis suckade djupt och kände en viss lättnad. Att stå och ropa efter Wesley som en förvirrad hundvalp var pinsamt, men inte något som han inte skulle kunna skämta bort nästa gång han såg sin vän. Han lutade sig framåt, lät armarna vila över knäna och pustade ut. Men precis när han började slappna av, sa Edmund något som fick hans kropp att stelna till igen – att han hade sagt något till honom under natten, något han själv inte mindes.
"Vad menar du?" frågade Ellis med en röst som var både nyfiken och orolig. "Jag minns vagt att du släpade mig genom korridoren, men det är allt." En del av honom ville egentligen inte veta vad som hade hänt. Särskilt när Edmund lovade att han inte skulle berätta för någon. Men det också fanns en annan del av honom, en starkare del, som inte kunde låta bli att kräva svar. Han måste få reda på vad han hade sagt och gjort, oavsett hur smärtsamt det kunde vara att höra sanningen.

När Edmund nu ser ner på frukosten så inser han hur han inte har någon matsug alls. Tanken på att stoppa rostat bröd eller gröt i munnen känns äcklig. Brödet skulle mjukna i hans mun och han skulle känna magen vrida sig, vilket skulle få honom att spotta upp det igen. Egentligen har han väl ett hum om vad det kan handla om, han känner sån förskräcklig ångest. Huden kryper inom honom, han vill helst inte sitta här med Ellis utan bara gömma sig i sitt rum och bli lämnad ensam. Delvis är det väl för att han är förälskad i sin vän och vill bort från honom för att inte må dåligt över det, men också någonting annat.. Det är någonting som rör runt under huden och i hjärnan på honom som han verkligen inte kan beskriva, en bedövande känsla, en helt ny och främmande känsla. Edmund ser ner på koppen i sina händer och tar en klunk i hopp om att det ska lugna nerverna, men än en gång så hoppas han på för mycket. Han låter sin blick glida tillbaka upp mot Ellis, som först verkar lättad, men sen orolig igen. Fan. Kanske han inte borde ha nämnt det.. det skulle troligen vara mycket skönare för hans vän att inte behöva tänka på att han berättat om sina känslor för någon. Samtidigt så hade det bara känts så fel att inte ta upp det.
”Eh, alltså..” Edmund skakar lite på huvudet åt sig själv, varför ska det vara så svårt? Han vet att han ska ta sig igenom den här frukosten, och sen får han helt enkelt ta lite avstånd från Ellis. Inte för att den andre gjort något som helst fel, utan för att han bara måste fokusera på sig själv lite. ”Du berättade för mig att du har känslor för Wesley.. men som sagt Ellis, jag kommer inte berätta för någon,” berättar han, och han är snabb med att tillägga det sista. Han sjunker ner i fåtöljen lite till och ser ner på drycken i koppen. Han orkar inte ens få i sig det här, så han ställer tillbaka koppen ner på brickan. ”Jag berättade en hemlighet för dig också, men jag vet helt ärligt inte om jag vill upprepa den.” Nu blir det som en viskning, för även det här vet han inte om han vill dela med sig av, kanske det bara är bäst att stoppa undan det, aldrig tänka på det igen. Samtidigt så kändes det rätt att berätta det.