Edórea PRS Vidomina & Medi

"mmm?" Léllos drog ihop sig innan hon öppnade ögonen.
"Då var det middagen kvar ooch sen kan vi gå ut." Hon såg på henne och nickade sedan.
"Så lålt oss göra vårat jobb och åskan kommer inte slå ner här. Men man vet aldrig."

Sylvia drog på ett leende när hon fick syn på att Léllos var vaken hon med. "Sovit gott? Det var skönt att sova.", erkände hon och fnittrade. "Jag ska bara göra mig klar för middagen.", sa hon sedan och tog sig upp ur sängen på fötterna. Hon gick till sin väska för att plocka fram en borste och borsta igenom sitt långa ljusa hår. "Sådär någonting. Nu känns det bättre." Hon satte tillbaka borsten i väskan. "Jag är rätt hungrig, så mat passar bra." Sylvia kikade mot Léllos. "Men jag är så nervös för att stöta på vampyren! Jag får se om jag ens får i mig någonting!" Hon gav ifrån sig ett skratt. "Kom, vi gå ner."

"Jag sov rätt bra. Jag brukar göra den här formeln på mig själv varje natt." Hon såg på henne och gick till dörren, låste upp och gick sedan neråt.
"Två kvällens måltider med två öl tack." sa hon och satte sig sedan.
"Jag fixar din öl." Viskade hon ömt.

"Varje natt? Sover du dåligt?", frågade Sylvia, nyfikenheten hade tagit taget om henne igen. Hon sträckte sig efter väskan för att hänga på sig den igen. Väskan placerade hon över axlarna. Hon tänkte dock inte mer på det när Léllos tagit täten ner till värdshusets entréplan. Alven följde efter och slog sig ner vid bordet med sin vän. "Toppen!", fnittrade hon när hon hörde Léllos ord gällande drycken.
"Är du nervös för att se den där.. du vet.. vampyren?", viskade hon, visste inte om det var passande att andra därinne skulle höra på om deras planer för kvällen.

"Jag sover väldigt dåligt. Om man är som jag behöver man hjälp på traven." Hon hade hämtat sin mantel och hon hade knytit den om sina axlar och hon lade huvudet på sned.
"Inte direkt. Jag smakar säkert som en gammal kossa så han eller hon kommer inte gilla mig. Jag smakar kanske surt eller ruttet." Hon såg på henne.
"Men dig kanske han gillar?" Viskade hon och slöt ögonen.

"'Om man är du som du'.. vad menar du?", frågade hon nyfiket och ögonen blev större av förtjusning. Kanske Sylvia skulle få veta mer om Léllos nu. Léllos var ett mysterium, och kanske föredrog hon att vara det. Hon hade ju trots allt tidigare nämnt att hon inte ville tala om sitt hem och var hon kom ifrån. Men hennes personlighet, förmågor och egenskaper- där måste det väl finnas mer? Sylvia hade ju snabbt förstått att Léllos var en vänlig och klok själ. Men nog fanns det mer än vad ögat såg?
Sylvia brast ut i ett skratt. "Gammal kossa! Vad snackar du om?" Hon hejdade skrattet när hon reflekterade över Léllos ord. Biten? Skulle de bli bitna? Hon var tvungen att fråga. "Kommer vampyren bita oss? Jag menar.. ska vi låta honom göra det?", sa hon med en aning rädsla i rösten. Hade helst velat undvika det.

"Det där är något jag kanske berättar i framtiden. Men inte nu." Hon gäspade och satte handen för munnen innan hon såg kvinnan komma med deras dricka och sedan deras öl.
"Tack" Sa Léllos och gjorde samma formel och räckte över den till Sylvia.
"Jag är äldre än 20. Trodde du att jag var så ung?" Léllos drog lite på munnen och började sedan att äta innan hon såg upp och skakade sedan på huvudet.
"Det är klart vi inte ska låta den bita oss. Men om det händer så kommer jag inte smaka gott. Jag är inte direkt söt på insidan."

Sylvia nickade till svar. Hon förstod, det var hemligt. Iallafall för nu. Hon fokuserade istället på maten och drycken. Kände hungern ta över. Det skulle bli bra att få äta igen. Hon tog en tugga av maten.
"Jag är dålig att se ålder, om jag ska vara ärlig.", sa hon i ett skratt och svalde tuggan efteråt. "Men gissade väl något åt det håller. Hur gammal är du då?", frågade hon utan att tveka. Den där nyfikenheten gjorde sig påmind igen.
"Bra. Jag.. tror vi ska ta honom. Vi är ju fler, menar jag."

Hon var tyst en minut innan hon lade huvudet på sned igen och synade henne.
"Återigen kan jag ta det vid ett senare tillfälle. Det är rätt mycket folk här. Men jag är äldre än 20 och jag har sett många dött...." Sa hon och lade huvudet på sned och nickade sedan.
"Ja men han kanske är snabbare? Varför säger vi att det är en han? Tillia sa att hon inte hann se. Så det kan vara en kvinna om inte..." Sa hon och satte handen för munnen.
"Tänk om det är jarlen själv då?"

"Okej.", svarade Sylvia och drog ett nytt andetag. Hon skulle alltså få vänta på ett annat tillfälle för att lära känna Léllos mer. Hon antog att det var väl rättvist, Léllos visste inte så mycket om Sylvia heller. Det skulle väl ta tid.
"Tvivlar du? Du lät så säker tidigare?", funderade Sylvia. "Med din magi och min.. jag tror på oss menar jag bara." Hon funderade vidare. "Männen tidigare sa att de hade sett en man. Alla de talade om honom som en man, det är bara därför jag också säger det. Men du har rätt, det kan väl lika gärna vara en kvinna. Jag vet inte."
"Jarlen?" Sylvia flämtade vid tanken. "Vad får dig att tro det?"