Ett helgons syner och synder

vad gör jag med mitt liv? Vad är detta jag skriver? Är detta en bra ide??? Troligtvis inte men men hehe välkommen till min lilla mörka lilla källare där jag kommer berätta en historia (det där lät lite för creepy eh)
Men ja min historia kommer vara ganska mörk, med humor i såklart för jag är ju så rolig hihihihi.
Så om du är känsligt för blod så läs inteee inte heller om du är känslig mot demoner jaja här har du min fanfiction som du gärna får dömma hur mycket du vill.


Han stod blixtstilla, oförmögen att röra sig, rädd för att ens blinka. En rörelse och han var säker på att han skulle dö. Ångesten tryckte på bröstet, gjorde det svårt att ta djupa andetag, precis som hans psykolog hade sagt att han skulle göra om han kände att han skulle få en panik attack. Med all sin vilja ville han springa därifrån, han ville skrika så högt att hans lungor sprängdes och han stämband slutade fungera. Men det enda han kunde göra var att andas, medans den sex åriga lilla pojken kom närmare med en kniv i handen och ögonen rinnande längst sidorna, som vax som rinner nerför det tända ljuset.

Joseph Harlim är 23 år och har problem. Problem som inte handlar om att kaffet är slut på en måndagsmorgon, eller att hunden har bitit sönder hans skor. Det är snarare ett problem som är lite mer komplicerat än så. Problem som när han går nerför hans gata med medelmåttiga hus och trädgårdar med lika medelmåttiga människor så kan han se saker som andra människor skulle kalla honom galen för. Om gubben Larsson, hans pensionerade granne krattar löv kan han långsamt se gubben förvandlas till en varelse med horn från en tjur, ett uppsprätt leende med blod rinnande ner från läpparna, och ögonen förvandlas till svarta hål med eld, medans krattan börjar skrika och lika långsamt som Larsson förvandlas krattan till en kvinna, som Larsson doppar ner henne i en gryta av kokande olja gång på gång medans han skrattar, medans kvinnan skriker för full hals.
När han var liten brukade han skrika och gråta så fort han såg något sånt. Brukade klänga sig fast vid som mamma så hårt att knogarna vitnade och vägrade släppa taget tills en lång stund efter att synen hade lagt sig. Nu var synerna en del av livet, han har blivit så van vid dem att han inte orkar skrika längre, han bara går vidare, andas in och ut. Nåt som han aldrig vant sig vid var ångesten som följde, som förföljde honom överallt, som vägrade lämna honom.