The Darkness Series ~ Tredje Generationen (SV)

Hej alla fina! Long time no see. Jag är tillbaka med en ny fanfiction-serie som är en översättning av en triologi jag skrivit på wattpad under min frånvaro. Om ni har läst den så vänligen spoila inte! Den kommer vara lite annorlunda från tidigare fanfics men också ha vissa likheter. Den är baserad på mina headcanons och vad jag kan tänka mig hände efter Cursed Child.

Jag kommer skriva hela triologin i denna tråd och när varje berättelse är slut kommer jag att länka originalet till den.

Vänligen, använd spoiler-funktionen om ni vill kommentera något som händer i kapitlet för nya läsares skull.
__________________________________________

Darkness on the loose - 1

__________________________________________

Kapitel 1

Hogwartsexpressen väntade vid King’s Cross för att avgå närsomhelst. Albus Potter, en femtonåring som skulle börja sitt femte år Hogwarts, hade precis klivit ombord på tåget och letade efter en ledig kupé. Förhoppningsvis kanske han skulle stöta på sin bäste vän, Scorpius. Han lyckades tillslut hitta en ledig plats, men ingen Scorpius syntes till. Tåget började röra sig och han såg hur alla föräldrar därute vinkade åt sina barn. Han suckade. Var är han? tänkte han. Tänk om Scorpius hade slutat? Han som verkade så taggad för att komma tillbaka i breven.

Men Scorpius hade inte slutat. Han hade blivit en av Slytherins nya prefekter och hade ett möte på en avskild vagn för prefekterna och försteprefekterna. Han sneglade åt Gryffindorprefekternas håll och fick syn på Rose. Han tittade genast bort generat. Inte för att han fortfarande hade känslor för henne, utan hur han skämde ut sig framför henne så många gånger bara för att få nobben varje gång.
”Hej”, sa hon.
Scorpius tittade upp förvånat. ”Jag?”
”Nej, din låtsaskompis”, sa Rose och himlade med ögonen. ”Jag tänkte att nu när vi tekniskt sätt ska jobba tillsammans så kanske vi kunde bli vänner?”
”Visst”, pep Scorpius.
”Vad sägs om en tripp till Hogsmeade i helgen? Ta en drink och bara chilla?”
”Du, Rose Granger-Weasley vill gå till Hogsmeade med mig?”
”Men det är absolut ingen dejt!” ville Rose klargöra. ”Bara en kompisgrej.”
”Självklart! Bara vänner. Inget mer.”

Efter mötet gick han för att leta efter Albus som han hade saknat så mycket. Han kikade in i varje kupé tills han fann sin vän som satt helt ensam. Han log och drog upp dörren.
”Hej, Albus!” sa han glatt och satte sig mittemot honom.
”Var i helvete har du varit?” frågade Albus.
”Terminsmöte”, sa Scorpius förvirrat. ”Med de andra prefekterna.”
”Just det, jag glömde bort det”, sa Albus och kände sig dum. ”Grattis föresten.”
”Tack. Och du! Jag köpte godis på vägen hit.” Scorpius började gräva i sin ficka och gav några karameller till Albus. ”Du skulle ha sett godishäxan. Hon kunde knappt se på mig. Så himla stelt.”
”Kan du tänka dig?” skrattade Albus. ”För exakt ett år sen kom hon på oss på taket.”
”Bäst för dig att du håller dig undan från sådant fuffents i år”, sa Scorpius bestämt. ”Vore tråkigt att dra poäng från mitt eget elevhem.” Han tog en tugga av sin kittelkaka innan han gick vidare till nästa samtalsämne. ”Gissa vem mer som var på mötet.”
”Menar du Rose?” sa Albus som visste att hon också hade blivit prefekt, något som inte förvånade honom. ”Säg inte att du fortfarande tänker ge ett till försök att fråga på henne.”
”Det var faktiskt hon som bjöd ut mig nyss”, sa Scorpius stolt. ”Som vänner bara.”
”Så om jag fattat det här rätt”, sa Albus. ”Hon nobbar dig i fyra år, och nu bjuder hon ut dig som en vän? Låter rimligt.”

* * * * *

Senare på kvällen skulle Rose hålla vakt runt korridoren utanför Gryffindors uppehållsrum. Hon hade väntat länge på den här dagen, sedan första året. Det var en ära att följa sina föräldrars fotsteg på detta sätt.

”Är du säker på att det här är en bra idé?” hörde hon en tystlåten röst från rummet bredvid.
”Jag lovar, ingen kommer se oss”, hördes en annan röst följt av ett fnitter.
Rose gick in dit och fick syn på ett bekant par gömda bakom en bokhylla. Det var Polly Chapman och Yann Fredericks som stod i en position Rose tyckte var obehagligt att se på.
”Ursäkta mig”, sa hon och paret vände sig besvärat åt henne.
”Ja. Ursäkta dig”, snäste Polly. ”Vi är liksom lite upptagna här.”
”Vad ni än håller på med bör ni sluta”, sa Rose. ”Ni vet att ni inte får vara uppe såhär dags, va?”
”Som om vi bryr oss”, sa Yann och vände sig till Polly.
”Gå och lek med dina dockor”, retades Polly.
”Där rök femtio poäng från Gryffindor för att du hånade en prefekt”, sa Rose och pekade på sitt märke. ”och för att ni varit uppe och ränt under natten. Låt mig inte dra mer.”
”Verkar som att hon inte kommer ge sig förrän vi gör som hon säger”, sa Yann till Polly.
”Hur bedrövligt det än låter så har du nog rätt”, sa Polly.
”Bra. Då följer jag er till uppehållsrummet”, sa Rose.
”Vi vet var våra sovsalar ligger”, påpekade Polly.
”Och det är mitt jobb att ta er dit”, sa Rose. ”Kom nu.”

Under samma natt vaknade Albus och satte sig hastigt upp. Han hade drömt en mardröm igen. Både han och Scorpius hade svårt att släppa vad de gick igenom året innan. Han andades tungt och kände svetten rinna längs sin bara rygg.
”Albus?” hörde han en viskning. Det var Scorpius som kikade in genom draperiet. ”Hur är det?”
”Mardrömmarna”, flåsade Albus i försök att andas. ”De har fortsatt.”
Scorpius kröp genast in och kramade om sin vän. Han lät honom ta sin tid att slappna av innan han var redo att prata. De lade sig ner tillsammans under täcket.
”Vad hände?” frågade Scorpius tillslut.
”Samma som förr”, sa Albus. ”Quidditchplanen. Du blir torterad. Craig dör. Innan förbannelsen träffar dig också. Scorpius, det kändes som om det var på riktigt. Jag trodde jag hade förlorat dig.”
”Hon är där hon hör hemma, den maran”, sa Scorpius och strök hans arm.
Albus var tyst en stund. ”Hade du tänkt sova här?” sa han tillslut.
”Förlåt”, sa Scorpius och var beredd att resa sig.
”Gå inte”, sa Albus och stoppade honom. ”Snälla. Det känns tryggare när du är här.”
”Okej”, sa Scorpius generat innan de somnade.

Tycker jättemycket om hur du skriver. Det är så klart och tydligt. Få se hur det utvecklar sig med Albus och Scorpius i den här berättelsen. Och Rose!

Kay så min plan var att uppdatera häromdagen men så började min ipad strula så skriver på datorn nu
___________________________________________

Kapitel 2

Harry satt och gick igenom sina filer på hans kontor. Han hade alltid ogillat pappersarbete som tyvärr var en viktig del av hans yrke. Det knackade på hans dörr. Hans tog av sina glasögon och gned sig i ögonen medan han suckade.
"Kom in", sa han.
Dörren öppnades och in kom en av ministeriets assistenter med ännu en fil.
"Mr Potter, det här är en katastrof", sa han.
"Jag har redan fullt upp som det ser ut", sa Harry i syfte på alla papper som låg utspridda över hans skrivbord.
"Ett trippelmord har skett på en mugglarbar. Man ska ha sett en häxa på brottsplatsen", berättade assistenten.
Harry tog genast emot filen och läste hastigt igenom den.
"En häxa i tjugoårsåldern", läste han högt och tittade upp. "Kan det vara-"
"Fortfarande inspärrad i Azkaban sist vi kollade", sa assistenten som förstod precis vem han syftade på.
"Tack, Mr Callum", sa Harry. "Vi ska ta tag i det här."
Med det gick assistenten.

Det dröjde inte länge innan nyheten hade gått ut över Hogwarts, något som väckte både rädslor och misstankar. Albus hade sedan länge bestämt sig för att inte lägga sig i saker som inte angick honom, för att undvika tidigare misstag. Det hindrade å andra sidan inte honom från att läsa tidningen.

Under samma dag gjorde Scorpius sig i ordning i sovsalen för sin träff med Rose. Albus satt i sin säng och tittade på honom.
"Trodde aldrig jag skulle få se min bäste vän förbereda sig för en dejt med min kusin", sa han och himlade med ögonen.
"Fast det är ju ingen dejt", rättade Scorpius. "Jag kan till och med fråga henne om du får hänga på."
"Aldrig, hon skulle hata det", sa Albus. "Vad skulle jag tillföra?"
"Två bästa vänner och en kusin låter väl inte så konstigt."
"När den ena vännen varit förälskad i kusinen", tillade Albus.
"Jag har kommit över det", sa Scorpius.

Scorpius och Rose träffades vid entrén och gav sig av till Hogsmeade tillsammans. Det första de gjorde var att ta varsin honungsöl på Tre kvastar. De satte sig mittemot varandra vid ett bord för två personer.
"Så hur var din första kväll?" frågade Rose.
"Jag... vaktade bara källaren. Det hände inget speciellt", sa Scorpius. "Du?"
"Jag kom på ett par som stod och hånglade bakom en bokhylla", sa Rose halvt generat. "De hade säkert gått hela vägen om det inte vore för mig."
"Men usch!" sa Scorpius så högt att han fick sänka rösten. "Alltså... inte att de är äckliga på något sätt. Vet bara inte vad jag hade gjort in din sits."
"Det var äckligt", sa Rose. "På tal om par. Hur är det mellan dig och Albus?"
Scorpius satte sin honungsöl i halsen. "Förlåt?"
"Spela inte dum nu! Tror du inte jag fattar? Hur han tittar på dig. Hur du tittar på honom. Att ni konstant är tillsammans."
"Åh nej, det är inte så..." Scorpius avbröt sig själv då han blev osäker. "Jag gillar honom förstås! Som en vän och... jag är inte gay."
"Man måste inte vara helt gay för att bli kär i en kille", påpekade Rose. "Och ja, jag vet vad du kommer säga. Men det finns faktiskt fler läggningar än bara homo, bi och hetero."
"Hur har du koll på det?"
"Jag läste på lite i somras. Jag ville ha en förklaring på vad jag var, eftersom jag aldrig känt mig som något av de tre."
"Hittade du något?" frågade Scorpius nyfiket.
"Jag är ace. En förkortning av asexuell", förklarade Rose.
"Vad betyder det?"
"Det betyder att jag inte finner någon sexuell attraktion av något kön alls. Överhuvudtaget."
"Är det... likadant med relationer? Var det därför du aldrig var intresserad av mig?"
"Jag var aldrig intresserad för att du inte är min typ!" sa Rose bestämt. "Och nej det är inte likadant. för vissa är det så men inte för mig. Jag vill gärna bli kär. Jag vill bara inte ha sex. Och innan du får några idéer kan jag säga direkt att jag inte är intresserad av killar."
"Åh!" sa Scorpius generat. "Självklart inte. Jag känner inget för dig längre så... Men kul för dig! Att du hittat dig själv."
"Gäller bara att hitta en tjej som står ut med mina villkor", suckade Rose.
"Det finns säkert någon för dig", peppade Scorpius. "När du nämner det... så kan jag delvis relatera. Med undantag av någon som skulle kännas rätt för mig."
"Låter som demi", sa Rose och tog en klunk av sin honungsöl.
"Vart har du läst om allt det där? Skulle jag kunna få låna den boken?"
"Självklart, den ligger i min sovsal. Jag kan hämta den när vi är tillbaka."

Scorpius var påväg tillbaka till sitt uppehållsrum, med boken Rose hade lånat honom. När han kom in satt Albus i soffan och läste, vilket fick hans hjärta att öka hastigheten. Han tänkte på vad Rose hade sagt. Men nu behövde han vara normal. Det var ju trots allt hans bäste vän.
"Åh. Hej Scorpius", sa Albus när han fick syn på honom. Scorpius svarade inte, utan satte sig bredvid honom och kramade om honom från sidan. "Okej, så någon är glad."
"Har jag någonsin berättat hur lyckligtlottad jag är för att ha just dig som vän?" sa Scorpius som fortfarande kramade honom.
"Scorpius, vad har jag sagt om ditt sockerberoende?" skämtade Albus.
"Käft", sa Scorpius och släppte taget.
"Så hur var din icke-dejt?"
"Den var helt okej", sa Scorpius som inte ville gå in på vad de hade pratat om. "Ska vi gå mot middagen? Jag är vrålhungrig."

Nästa morgon vaknade Scorpius lite väl tidigt. Han hade redan gått mot frukosten när Albus vaknade. Han gick dit och fann honom vid Slytherinbordet där han satt och läste The Daily Prophet.
"God morgon", sa Albus för att få hans uppmärksamhet.
Scorpius tittade på honom utan att säga något. Han räckte långsamt över tidningen och Albus satte sig ner för att läsa. Så fort han läste rubriken av artikeln så förstod han.
Lord Voldemorts dotter har rymt från Azkaban.

Hehe, kunde ana att Harry inte var så förtjust i pappersarbete ...

Snyggt att det inte sägs vilka häxa de syftar på i första stycket. Att man får gissa mellan raderna.

Intressant dialog mellan Scorpius och Rose! Och jag lärde mig en del

Och jaaa, Scorbus? ♥ Sockerberoende, haha

Aj aj - häxan har rymt från Azkaban ... ;P Nu får vi se vad som händer. Mina tummar är tyvärr slut för dagen, men ska försöka komma ihåg att tumma i efterhand. ♥

Så nice att du skriver här igen

Avis Fortunae Men tack! ♥ Var under en period inställd på att sluta skriva fanfics här helt och hållet men kände lite saknad när jag tittade in i julas. Kull att du fortfarande är intresserad av mina verk! ^^
____________________________________________

Kapitel 3

Lord Voldemorts dotter har rymt från Azkaban

Igår kväll fick ministeriet in en rapport om ett grovt inbrott i Azkabans fängelse. Inkräktaren, som ingen hann identifiera, ska ha förhäxat varenda auror som höll vakt utanför cellerna den kvällen. Efteråt stod en av cellerna tom, samma cell Delphini Lestrange, Lord Voldemorts dotter, satt inspärrad i efter att hon förra året nästan förgjorde trollkarlsvärlden.

Innan Albus kunde fortsätta läsa artikeln tittade han på Scorpius. Hans ansiktsuttryck signalerade att de behövde prata i enrum, så de tog med sig tidningen till den närmsta tomma korridor.
"Tror du hon var inblandad i attacken mot baren?" var det första Albus kom att tänka på.
"Men det var ju innan hon rymde", sa Scorpius. "Men hon som låg bakom det kanske jobbade för henne."
"Är vi säkra på att hon verkligen är ond?" sa Albus. "Allt vi vet är att hon utförde den dödande besvärjelsen, och att den träffade tre personer. Vem vet vad som hände den kvällen? Det kanske var i självförsvar?"
"En oförlåtlig förbannelse? Skulle nog inte tro det."
"Jag vill bara inte dra några förhastade slutsatser."

Det var inte bara pojkarna som tog nyheterna på allvar. James hade precis läst igenom samma artikel i sovsalen, med sin bästa vän Leah i sällskap. Leah var, precis som James själv, en Gryffindorelev som gick sista året, och de hade varit vänner sedan deras första år.
"Jag visste att det inte räckte med att hålla henne fast där!" sa James högljutt. "De borde ha dödat henne."
"Du vet att det går emot deras yrke", sa Leah.
"Jag vill att hon dör", snäste James. "Jag kan lova dig att om jag så mycket som ser henne dyka upp så dräper jag henne med mina bara händer om jag så måste!"
"James, du måste förstå-"
"Hon nästan dödade min bror!" avbröt James. "Och det var hon som dödade Craig."
"Jag vet det, James."
"Kan du föreställa dig?" fortsatte James som fick kämpa emot sina tårar. "Att få höra den nyheten precis innan man får höra att ens bror, som man bara retat under de senaste åren, är försvunnen. I tiden. Kanske för gott, och en del av en känner på sig att man aldrig mer kommer få se honom igen."
Leah svarade inte utan gav honom en tröstande kram.
"Låt ministeriet ta hand om det här", sa hon. "Lova mig det."

* * * * *

Under samma dag, på eftermiddagen var Dominique Weasley påväg hem från jobbet. Hon hade fått jobb som bartender på Den läckande kitteln kort efter att hon hade gått ut skolan. Hennes lägenhet låg bara runt hörnet så det var aldrig någon idé att transferera sig dit.

"Håll er undan!" hörde hon en ung kvinnas röst från det ena hållet. "Ge tillbaka den innan jag förhäxar er."
När hon vände sig åt det hållet fick hon syn på en grupp män som stod och trakasserade kvinnan hon hade hört. Hon hade sin trollstav riktad mot dem som stod och skrattade medan de viftade med en handväska de troligtvis hade tagit ifrån henne.
"Accio", sa kvinnan och väskan flög tillbaka till henne.
Männen såg chockerat på henne.
"Hur..? Vem tror du att du är, ditt missfoster?!" snäste en av dem.
Dom hade fått nog. Hon kunde inte bara ignorera den stackars kvinnan, så hon bestämde sig för att göra ett ingripande.
"Vill ni ha från mig också?" snäste hon med trollstaven riktad mot männen.
"Du måste skämta", sa en av männen.
"Vi drar, de är båda helt sinnessjuka", sa en annan man innan de drog.
"Tack", sa kvinnan.
"Ingen orsak-" Dom avbröt sig själv så fort hon såg att kvinnans luva hade flugit av och det silverblå håret syntes. "Vänta lite. Det är du-"
"Snälla!" avbröt hon. "Jag vet vad du tänker, men jag ber dig. Snälla, kontakta inte ministeriet. Du kan aldrig föreställa dig hur det var där. Låt mig inte skickas tillbaka dit. Jag har lärt mig av mina misstag." Hon pausade. "Jag har precis stuckit från min styvfar och kommer jag tillbaka dit kommer ministeriet ta mig."
Dom tittade tveksamt på henne. Hon kunde se hennes desperata bön i ögonen. Hon hade hört berättelsen om hur hon hade lyckats manipulera Albus förra året och att han gick på hennes trick genom hennes skådespelarbegåvning. Det här kändes å andra sidan inte som något sånt. det var som om hon faktiskt skulle bryta ihop om hon inte fick den hjälp hon behövde.
"Låt gå för den här gången då", sa hon tillslut. "Du får följa med mig hem, men då måste jag beslagta din trollstav."
Delphi såg på henne med sina lättade glädjetårar. Hon föll ner på sina knän och kramade om Doms ben.
"Tack", snyftade hon.
"Din trollstav", sa Dom otåligt.
Delphi reste sig genast upp och gav henne trollstaven.
"Jag heter Dominique", presenterade Dom sig. "Men jag kallas Dom."
"Jag heter Delphini, uppenbarligen", sa Delphi. "Kallas Delphi."

Delphi fick följa med till Doms lägenhet. Dom var fullt medveten om vad hon riskerade, men så länge hon hade hennes trollstav var hon inte rädd. Hennes tanke var att låsa in den och gömma undan allt annat som kan klassas som vapen tills hon var helt säker på att hon kunde lita på henne.
"Det är ganska litet", sa Dom när hon visade sitt vardagsrum som även hade en liten kokvrå. "Du kan sova på soffan. Jag kan flytta på bordet om det står i vägen."
"Nej då, det går bra", sa Delphi och tog av sig sin rock innan hon satte sig i soffan.
Dom satte sig ner bredvid henne. "Vad hände?" sa hon. "Hur rymde du? Och varför?"
"Det var inte min idé", sa Delphi. "Jag visste att jag hade vad jag förtjänade där. Inget hopp. Ingen framtid. Ingenting. Det var min styvfar som förde mig ut därifrån. Jag minns inte så mycket av det. Allt gick så fort. Vi tog oss därifrån och transfererade oss till hans hus där jag fick ta det lugnt en stund. Han gav mig en uppdatering om vad som pågick just nu. Men sen kom aurorerna. Jag visste att det var mig de letade efter. det var därför jag flydde. Och den där mugglarattacken. Jag lovar att jag inte hade något med det att göra. Jag har inte ens någon aning om vem som ligger bakom det."
Dom visste inte riktigt vad hon skulle svara. Hon kunde inte heller avgöra ifall hon talade sanning.
"Vill du ha något?" frågade hon istället. "Lite te kanske?"
"Ja tack", sa Delphi.
"Jordgubb eller vanilj?"
"Överaska mig."
Dom nickade och gick till kokvrån. Hon snappade åt sig en liten flaska veritaserum som hon i hemlighet tillsatte i Delphis kopp.

Så nu kommer Dom förhoppningsvis att få höra sanningen...? Och hur ska det gå nu, när de två är tillfälliga kombos? Och tänk om Delphi träffar på James. Då blir det drama!

Jag vet egentligen inte mer om Delphi än det jag läst i dina fanfics. Så det är din bild jag har. Försöker få grepp om karaktären - spännande

Kapitel 4

Efter en vecka hade ännu en attack rapporterats. Den här gången gällde det en grupp oidentifierade trollkarlar och häxor som ska ha begått ett gruppmord på en mugglare och sedan frammanat mörkrets märke.
Albus läste igenom artikeln under frukosten, medan Scorpius var i biblioteket. Han hade lovat att möta upp honom innan deras första lektion. Det kunde vara ett bra tillfälle att prata om vad som hade hänt, om Scorpius hade några misstankar.

Han började gå mot biblioteket för att se om Scorpius fortfarande var där, men när han gick uppför trapporna såg han något distraherande. Det var Lily, hans lillasyster, och någon kille från Slytherin som höll armen om henne. Ännu en sak att tänka på, tänkte Albus.
När han kom till korridoren utanför biblioteket fann han James sittande för sig själv.
"James", hälsade han och satte sig bredvid honom.
"Åh", sa James när han fick syn på honom. "Hej Albus."
"Har du sett Lily gå förbi?" frågade Albus.
"Nej. Hurså?"
"Jag såg henne", sa Albus. "Med en kille."
"Och?"
"Jag såg vår syster med en främmande kille som skulle kunna vara hennes pojkvän. Vem vet hur han är, och vad han kan göra mot henne?"
"Albus, med allt som händer i nuläget bryr jag mig inte om några pojkvänner."
Albus visste inte vad han skulle säga. Att James som aldrig läste nyheterna hade koll på händelserna.
"Så du har läst om det?" sa han.
"Såklart jag har. Man har ju hört snacket gå. Och den där Delphi. Hon är dödens."
"James..." sa Albus som aldrig hade hört James dra till den tonen.
"Hon nästan dödade dig. Och om du bara visste hur det var när du var borta."
"Såvitt jag minns var det jag som fastnade i tiden."
"Hur tror du det kändes för mig då?!" sa James som började höja rösten. "Att bli hemskickad från skolan, ha en gråtande Lily mot sin axel, att inte ens veta om du är vid liv, precis efter att ha förlorat Craig."
Albus tittade chockerat på sin bror som började bli känslosam. "Kände du Craig?"
"Såklart jag kände honom", sa James. "Craig var min pojkvän. Han brydde sig om både dig och Scorpius. Han visste att du var min bror och vad Scorpius betydde för dig. Det var därför han gick ut för att leta efter er den kvällen."
"James..." sa Albus som inte hade någon aning. "Jag beklagar verkligen. Så... nu vill du hämnas för hans skull?"
"Om hämnd är det rätta ordet", sa James och nickade. "Om inte ministeriet dödar henne så tänker jag göra det."
"James, du har ingen aning om vad du ger dig in på-"
"Jag frågade efter honom och fick höra att han hade hittats död!"
"Jag såg honom dö!"
"Du kände honom inte som jag gjorde!" skrek James och reste sig upp. "Om du ursäktar mig så är jag redan sen till min lektion."
Han stormade iväg och lämnade Albus ensam med sina känslor. Han satt där och försökte ta in allt.
"Albus?" Albus tittade genast upp och torkade sina tårar när han fick syn på Scorpius. "Men oj, hur är det? Har det hänt något?"
"Vi behöver prata", sa Albus.
Han berättade för Scorpius om allt som James hade sagt. De pratade om det på vägen till örtläran, samt mordet som Albus precis hade läst om. Scorpius hade starka misstankar om att Delphi låg bakom det, men Albus visste inte riktigt vad han skulle tro.

Medan pojkarna var på sin lektion hade Rose trolldryckskonst med de andra Gryffindoreleverna och Hufflepuffarna. De skulle jobba två och två under dagens lektion och Rose fick ingen mindre än Polly som partner.
"Så det första vi ska göra är att värma upp vattnet", läste Rose ur sin bok.
"Jag kan läsa", påpekade Polly. "Du kan väl hacka upp malörterna?"
"Visst", sa Rose och lade boken åt sidan med receptet uppe.
"Fy vad äckligt!" klagade Polly som skar upp råttsvansarna. "Hur många råttor har de dödat för den här dumma lektionen? Är det inte på tiden att de ersätter den här skiten med något växtbaserat?"
Rose höll med henne även om hon inte sa något. "Ska jag ta över?" erbjöd hon sig.
"Gärna", sa Polly innan de bytte så att hon fick hacka malörterna.
Brygden var nästan klar. De behövde bara vänta i tjugo minuter innan de kunde fortsätta. De satte sig ner och såg hur brygden ändrade färg lite då och då.
"Har du läst om den där fången som flydde från Azkaban?" sa Polly som om hon ville ha något att prata om.
"Vem kan ha missat det?" sa Rose. "Hon är överallt på nyheterna."
"Det var säkert hon som betalade den där häxan att göra det hon gjorde på baren. Och att hon ledde mordet igår kväll. Vem kan annars ha frammanat märket?" sa Polly. "Jag hoppas hon svälter ihjäl i sin cell om de får tag i henne."
"Låter som ett vettigt straff", sa Rose.
"Hon brås utan tvekan på sin galna mor. Precis lika rutten."
"Jag hoppas bara att ingen mer kommer till skada eller dör", sa Rose.
"Hon ska minsann få igen för vad hon gjorde mot Craig", sa Polly och högg sin kniv i bordet.

Det är många som vill hämnas på Delphi, eller att hon ska straffas strängt. Läskigt snygg gestaltning i sista meningen!

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade här! Har varit mycket med skolan, ansökning till fortsatta studier och att inte tala om teaterproduktionen jag är med i. Nu jag dock gått och blivit sjuk så kan ju passa på att skriva när jag inte har så mycket annat för mig ♥
_____________________________________________

Kapitel 5

Albus var påväg mot sovsalen efter sin sista lektion för dagen. I uppehållsrummet fick han syn på en bekant figur som såg ut att plugga vid skrivbordet. Lilys troliga pojkvän.
Han kände att det var en bra möjlighet att försöka lära känna honom så han tog en stol och satte sig bredvid pojken, som genast slöt sin skrivbok.
"Ingen fara, jag tänker inte läsa din dagbok", sa Albus.
"Kan jag hjälpa till med något?" frågade pojken.
"Jag tror inte vi har hälsat ordentligt", sa Albus.
"Jag heter Conny. Och du är?"
"Storebror till tjejen du träffar. Albus."
"Åh, så du är en av Lilys bröder? Trevligt."
"Gillar du Lily?"
"Såklart jag gör."
"Jaså? Hur länge har ni träffats?"
"I två dagar kanske. Det är inget officiellt än men jag hade tänkt fråga på henne."
Conny verkade väldigt trevlig, även om Albus var lite skeptisk över att han hade en grej med hans syster.
"Gör bara inget du kommer ångra", varnade han. "Och köp inte någon megastor nallebjörn till henne. Hon föredrar enhörningar. Och dra inga udda raggningsrepliker. Prata normalt med henne."
"Tack för infon, Lilys bror."
"Trevlig pratstund", sa Albus innan han gick vidare.

Det första han gjorde när han väl kom in i sovsalen var att kasta sin kappa på golvet och sparka av sig skorna innan han kastade sig på sängen. Bara någon minut efter kom Scorpius in.
"Någon är visst trött", sa han vid fotändan där han tittade ner på Albus. "Kunde inte ens hänga upp sin kappa."
"Jag är inte på humör."
I vanliga fall brukade Scorpius bli obekväm och desperat försöka byta samtalsämne vid sådana kommentarer. Den här gången log han istället.
"Kom så går vi någonstans", sa han.
"Vart då, till exempel?"
"Jag vet ett perfekt ställe. Vi kan nog behöva lite lugn och ro med allt som händer just nu."
Albus tvekade en stund. Å andra sidan, vad skulle han inte göra för en lugn stund med Scorpius?
"Jag ska bara sätta på mig skorna", sa han.
"Och plocka upp den där kappan!"
Albus suckade och gjorde som han blivit tillsagd innan han knöt sina skor. Scorpius räckte fram handen när de var redo att gå.
"Det var en nyhet", sa Albus och tog den.

De gick igenom källaren hand i hand, mot trapporna tills de var på femte våningen. De möttes av ett porträtt där Scorpius sa lösenordet. Porträttet öppnades och när de klev in så insåg Albus var de var.
"Är det här..?"
"Prefekternas badrum, ja", sa Scorpius. "Ingen kommer hit speciellt ofta. Istället kommer jag hit ibland om jag behöver distrahera mig själv."
De satte sig vid poolen.
"Badar du något?" Frågade Albus.
"Nej, jag bara... sitter här. Kanske att jag doppar fötterna om jag känner för det."
"Du förde mig alltså hela vägen hit för att tala om att vi inte ska bada?"
"Du kan bada om du vill. Jag har dock inga badbyxor med mig så jag avstår."
"Inte jag heller", sa Albus och började klä av sig. "Som om det kommer stoppa mig. Tur att jag har underkläder."
Han slängde sina kläder på golvet medan poolen började fyllas. Sedan hoppade han i medan Scorpius tittade bort rodnande.
"Det här är livet!" sa Albus. "Säker att du inte ska bada?"
"Jag klarar mig", sa Scorpius. Albus flinade och gav honom en skvätt. "Lägg av!"
"Du tänker alltså bara sitta där och titta på?" sa Albus och skvätte vatten på honom igen.
"Okej då, men sluta skvätt på mig!" sa Scorpius och började klä av sig.
Sedan hoppade han också i.
"Okej, det var rätt skönt ändå", erkände Scorpius. "Lagom varmt."
"Jag sa ju det", sa Albus och fortsatte skvätta.
"Din lilla..." sa Scorpius och skvätte tillbaka.
Det ledde till ett litet krig av stänk tills Scorpius gav upp. Han simmade mot poolkanten för att stödja sig. Albus gjorde desamma.
"Vad tror du kommer hända härnäst?" frågade Scorpius. "Jag menar men attackerna. Tror du Hogwarts kan vara i fara."
"Svårt att veta", sa Albus. "Jag har faktiskt inte tänkt så långt. Men tänk om?"
"Det skulle ju inte direkt vara första gången. Och ifall... hon har tagit sig in hit förr kan hon väl göra det igen."
"Men det kommer väl inte hända? Hon är efterlyst överallt och att bryta sig in på slottet är det sista hon skulle göra."
"Tror inte det går att stoppa henne så lätt. Hade hon fått chansen skulle hon lika gärna kunna bryta sig in mitt i natten."
Albus svalde en klump. "Var försiktig då", sa han. "Om hon kommer under ditt nattpass."
"Den här gången kommer jag vara förberedd", sa Scorpius. "...hoppas jag."
"Jag tror på dig, Scorpius. Om du kunde ta dig ur en värld full av mörker och fara, omgiven av dementorer så har du en chans mot henne."
"Men jag var inte ensam. Utan Snapes hjälp och rebellerna hade jag inte klarat det."
"Men du gjorde det. Jag tror inte du inser hur modig du är."
"Jag hade hellre dött än att leva en minut till i den världen."
Albus såg sin vän i ögonen och studerade hans ansikte. Det var nästan som att han ville kyssa honom. Till och med Scorpius själv såg ut att tänka desamma, men vände sedan huvudet bort. Sedan fortsatte de stänka varandra.

Krya på dig! Inget ont som inte för något gott med sig - att du uppdaterar här. Haha, dialogen med Albus som beskyddande storebror! Så kul skrivet För att inte tala om badet i prefekternas badrum. Lyx-mys ... och de får ett litet nästan-moment. Snyggt skrivet, som alltid!