Himmels porten (berättelse, ej klar)

Jag har börjat skriva en berättelse , men jag kommer inte vidare på den, men om någon här skulle vilja läsa den och ge mig feedback och en liten spark i baken + ideér på fortsättning så skulle jag bli jätte glad

Här kommer den:

Himmelsporten

Sommarsolen stekte. Hon satt på första bänken i parken. Hon kunde höra bruset från vägen, och porlandet från bäcken, det var som en oas mellan stad och land. Gick hon 50 meter åt vänster var hon vid vägen och kommunhuset, och ifall hon gick 50 meter åt höger stod hon vid skogs kanten. Sylvia älskade att bo i den här blandningen mellan stad och land. När hon var liten så brukade hon och hennes bästis Stina leka i skogen.. Men nu när flickorna var 14 år så gjorde de inte det så ofta längre. Det var egentligen ganska synd, för det hade varit kul at springa runt i skogen. Men Sylvia hade ingen vidare lust att se klass kompisarnas min och att höra deras skvaller om man blev upptäckt lekande kull i skogen. Så nu brukade de oftast gå runt och hänga vid centrum, något som var ganska tråkigt om man inte hade något att prata om.

Men just idag var Stina på semester på gotland och Sylvia var ensam i Fredriksberg, och hade inget att göra. Förut så hade hon en hund att gå ut med men eftersom hon blivit allergisk var hon tvungen att sälja honom och sluta rida. Så nu hade hon ingenting att göra på fritiden förutom att vara med Stina, men det var ju lite svårt när denne var på gotland. Mamma Eva hade föreslagit att hon skulle börja på någon annan sport, men vad då? Fotboll, innebandy? ALDRIG! Sylvia var rädd för bollar och kände ingen anledning att bli av med rädslan, och föresten så var fotboll och innebandy ändå tråkigt. Det hände ju att hon cyklade lite ibland, men inte så mycket. Och nu hade hon till råga på allt läst ut alla böcker hon viste om och sätt alla filmer hon ville se, och hade inga andra idéer på vad hon skulle göra, så nu satt hon här i parken på en bänk, och hade inget att göra.

Men just när hon höll på att slumra till i värmen hörde hon ett ljud hon aldrig hört förut. Det var ett högt och mörkt ljud samtidigt som det var isande kalt, det lät lite som ett skrik, men hon hoppades verkligen att det inte var ett skrik. För det var ett så fasanfult ljud att om man skrek så så måste man sätt något så fasanfult att det inte går att föreställa sig, eller känt en oförklarligt obehaglig smärta.
Hon rös vid bara tanken på att det kunde varit ett skrik!
När skriket dog ut såg hon sig omkring, några meter längre bort gick en gammal man och en liten flicka men båda betedde sig som om inget hänt. Konstigt tänkte Sylvia, själv var hon stel och hade gåshud efter det där ljudet, av ren nyfikenhet gick hon fram till mannen och flickan, och frågade om de hade hört något. Båda tittade oförstående på henne, och skakade på huvudet.
Nu var det verkligen konstigt! Hon hade ju hört det så klart, de kunde ju inte ha undgott att höra det! Eller var det hon som var helt knasig i huvudet, men ljudet hade ju varit så klart, det kunde bara inte ha varit en inbillning.. Eller?

En vanlig människa kanske skulle tänkt, “jaja, händer det igen får jag väll gå till doktorn”, men Sylvia hatade när hon inte viste vad som pågick och här var hon helt ovetande om precis allt! Men man kan inte precis leta efter ett ljud som bara en själv hade hört! Men hon måste komma på något. NU!
Men hur?
Hon tänkte så det knakade.. Men kom inte på något. Hon reste sig upp med nedfälld min, och började gå de där 50 metrarna åt vänster för att komma hem.

Hon stod på trappan när hon hörde det! Det där ljudet!
Hon viste inte riktigt varför då, men nu sprang hon. Inte för att gömma sig, hon sprang mot ljudet, för att få veta var det kom ifrån.
Hon stannade inte förens hon stod vid kommun huset, där det brukade vara en vägg det nu en öppning…. Eller nej! Det var ingen öppning, det var den vackraste port hon någonsin sätt! Den var hög, och full av färger, med en massa kringeli krokar. På ena sidan ringlade sig en solros från en sten och upp kring porten, och på andra sidan kom det en bäck rinnande, Ja det var en bäck som rann. Och i toppen av porten var det som ett fluffigt moln. Det var det finaste hon någonsin sätt!
Men hur kommer det sig då att det där otäcka ljudet hade fått henne att gå till denna port som var raka motsatsen till otäck?
När hon stod där och undrade såg hon att något rörde sig innan för porten!
Ja, varför kom hon inte på det tidligare? Ljudet kom väll inifrån porten, det var väll något eller någon som gjorde ljudet där inne. Självklart.
Nu när hon kommit underfund med detta ville hon egentligen bara springa därifrån, men något fick henne att istället göra något som hon absolut aldrig skulle gjort annars, gå in genom porten!

När hon kommit in genom porten så stängde den sig och när hon vände sig om fans det inte ett täcken på att där någonsin funnits en öppning.
Om hon någonsin vetat vad hon gjorde där hade hon helt glömt det nu.
Det ända hon hade i sitt huvud nu var att hon ville ut! Hon ville bort här ifrån!
Hon föll ihop och började gråta tyst. Det är nu jag kommer in i historien, jag Alrin Askin, en flicka på samma ålder som Sylvia hittade henne gråtande vid en vägg i himlalandet. Men då viste jag inte att det var det hon hette, jag såg bara en ljusbrun hårig flicka med en nätt och lagom lång kropp sittande och gråtande. Så jag Alrin Askin en flicka som var 14 när hon dog för fem hundra år sedan, men svart hår och bruna ögon, bestämde mig för att gå fram till den gråtande flickan. Jag pickade henne på axeln men när hon inte svarade sa jag: - Hej jag heter Alrin Askin, fast du kan kalla mig Alrin, vad heter du?
Hon svarade inte först, men sedan tittade hon upp med rödgråtet ansikte och sa:
- Jag heter Sylvia, var är jag?
- Hej Sylvia, du är i himlen. Sa jag, Hur dog du då?
- Va! Jag är inte död! Jag lever! Jag gick bara igenom en konstig men väldigt fin port i kommunhuset, och sen hamnade jag här! Sa hon väldigt högt..
- Men alla i Himla landet är döda, sa jag obekymrat.
- Men inte jag! Skrek hon.
- Vad gör du här då? Frågade jag.
- Det vet väll inte jag! Snäste Sylvia
- Okej, men du får nog följa med till grottan, sa jag
- Va? Vilken grotta? Varför då? Svarade hon
- Hemliga grottan, du ska med dit för att levande får egentligen inte vara här, sa jag. Och kan du vara så snäll och prata lite tystare, dom kan höra oss.
- Vilka dom?
- Kom nu, jag säger sen, sa jag.

Och så bar vi iväg till den hemliga grottan, moln grottan som den heter egentligen. Fast det kunde jag solkart inte säga nu, ifall dom skulle spionerat på oss.
Det var inte så långt dit. Men det tog ett tag att gå i den molniga mjuka marken.
Men heller molnigt mjuk än helvettes hård!
- Alrin? Sa Sylvia
- Ja, svarade jag
- Vad ska vi göra i grottan egentligen?
- Vi, eller du ska prata med Timotej. Sa jag
- Va? Vem e Timotej? Frågade hon.
- Det får du se då, svarade jag.
- Men åhh, mumlade hon surt

Ett litet tag senare hade vi kommit fram till den hemliga grottan. Det fans ingen stor öppning men det fans en liten nästan osynlig hål som vi kröp in igenom.

- Nämen hej askungen, sa fikonet
En kille som alltid tyckte att han skulle bestämma över mig.
- Tjena, fikonet, sa jag
- Fikonet, hum. Har alla här sådär konstiga namn? Frågade Sylvia
- Haha, nej, han heter egentligen Daniel, men det första han sa när han kom hit var “har ni några fikon här eller? Haha det är därför han kallas det, så är det med alla här, förklarade jag.
- Så gissa varför hon heter askungen då! Sa Fikonet retsamt
- Eh, hon var kanske askungen i sitt tidigare liv? Försökte Sylvia
- Nej, jag kallas inte ens askungen, det är bara något som Fikonet har hittat på. Sa jag.
- Okej då, medgav Fikonet, hon kallas Ariel
- Ariel? Varför då? Frågade Sylvia.
- Jo det är så här när jag kom hit så undrade jag om att inte fans en endaste sjö här, Hur skulle jag då klara mig?
- Vad ska vi kalla Sylvia då? Frågade Fikonet.
- Hur kan du veta vad hon heter? Undrade jag. Och föresten så e hon inte ens död!
- Äsch, du vet det var inte direkt länge sedan jag kom hit, jag har träffat hennes kompis ,Stina. Svarade han, Men vadå inte död???
- Strunt i det, nu vill jag träffa Timotej! Sa Sylvia.
- Haha du e allt för rolig Askungen! Sa du till henne att hon ska få träffa Timotej?! Skrattade Fikonet.
- Vadå, ska inte jag träffa Timotej, undrade Sylvia.
- Jo det ska du få. Det är bara Fikonet som inte tror att hon vill lyssna på mig! Men det vill hon! Sa jag malligt.

Så tog jag Sylvias hand och ledde henne in genom gångar och salar. Jag stannade framför en stor trä port. Det var porten till Timotejs sal. Timotej är Himmelsdrottningen hon heter egentligen Timli Taskuriti. Men fick namnet timotej när hon kom till himlalandet. Hon var det första som kom hit, hon har långt blont hår, och det är verkligen långt, i håret har hon en liten men väldigt fin tiara. Hon var lång och smal och såg ganska skör ut. Men hon var en mäktig men vänlig drottning. Hon har igen man, men en dotter, som heter Dimma Taskuriti, men hon kallades för Timli eftersom det var det första hon frågade om. Timli ser precis ut som sin mamma, förutom att hon har en annan ögon färg. Timotejs ögon är blåa och Timlis är gröna..

Jag knackade på porten och en röst skrek : kom in!
Det var Timli Taskuritis röst. Den lät som en porlande bäck.
Vi steg in och bugade oss, eller jag bugade och fick dra ner Sylvia i den.
Men Timotej sa åt oss att resa oss igen. Hon tittade på mig, sedan vände hon blicken åt Sylvia. Hon tittade länge på Sylvia, som om hon undersökte henne, kollade igenom alla tankar och alla sinnen. Tillslut sa hon:
Nå vad heter du flicka lilla?
- Hon heter S… Började jag
- schh, jag antar att din vän kan prata för sig själv. Avbröt Timotej. Nå vad heter du?
- Jag heter Sylvia Ester Bergström, jag antar att det är du som är Timotej, sa Sylvia.
- Ja det är det Sylvia, vet du vem jag är annars? Frågade Timotej
- Nja,, kanske något överhuvud i denhär hemliga organisationen? Försökte Sylvia
- Haha,, ja det där med överhuvud är nog rätt, skrattade Timotej, men en hemlig organisation har vi nog inte..
- Vad är det då? Undrade Sylvia
- Okej, jag ska berätta.. Sa Timotej. Jag ska berätta hela historien helt från början. Jag Timli Taskuriti bodde i ett land som hette Giasami, det låg ungefär där Ryssland ligger nu. Jag bodde i en liten stuga med min man och min dotter Dimma Taskuriti, Allt var frid och fröjd till en dag då jag bråkade med min man, han blev så sur att han kastade en sten i huvudet på mig så att jag dog. Och då hamnade jag här. Och eftersom jag var den första “riktiga” människa som dog blev jag drottning här. Och döptes till Timotej. Senare kom min dotter efter mig, och en massa andra människor. Men det var bara dom med rent samvete som kom hit. Som du säkert förstår är det ett antal av oss som blev mördade. Och det är mördare som inte får komma hit när dom dör. Istället hamnar dom på en mörk och tråkig plats. Men dom som är på den mörka och tråkiga platsen vill inte vara där, och efter många hundra års fundering har dom kommit underfund med att deras offer har hamnat på en annan plats. När dom kommit underfund med det så ville dom också komma till den platsen som vi var på. Men det ville inte vi, så vi kämpade så länge vi orkade med att hålla tillbaks dom, men tillslut kom dessa hänsyns lösa varelser över till vårt land, och de hade ingen tanke på att låta oss bo kvar här. Så nu bor de flesta av oss i denhär grottan efter som det är den enda platsen där faror inte lurar. Men några av oss är fångade av fienden. Som till exempel min dotter Dimma Taskuriti.
- Å vad hämskt! Utropade Sylvia
- Jo, därför passar det väldigt dårligt att du kommer nu. Sa Timotej
- Oj, jo det gör det nog, men jag kan inte rå för det, svarade Sylvia, och skicka gärna tillbaka mig, för jag vill ändå inte vara här!
- Men du kom nog hit av en anledning, sa Timotej undrande
- Om vi kommer på anledningen, får jag åka hem då, undrar Sylvia hoppfult
- Kanske, det bror på vad anledningen är, svarade Timotej tänkande. Berätta nu din historia Sylvia.
- Vilken historia?
- Din livs historia.
- Men den är jätte lång!
- Berätta historien om idag då.
- Okej..
Och så berättar hon hur hon kom hit, om det fasansfulla ljudet och att ingen annan hörde det.