Mitt Hogwarts [SV]

I en stor, grå stad i södra England, på en liten, men väl trafikerad bullrig gata, låg, inklämd mellan en stor mataffär och ett postkontor, en liten tandläkare. Den hette rätt och slätt Grangers tandvård, vilket en vit skylt med stora, svarta bokstäver informerade besökare om. Den ägdes av två människor som hette Jean och Gordon Granger. Mr och mrs Granger var mycket nöjda med sitt liv och sitt hem, och de bekymrade sig inte om någonting medan dagarna gick och med bilar jäktade fram och tillbaka, och passienter som kom och gick. De hade en dotter också, som det älskade ännu mer än de älskade sitt jobb, och hon hette Hermione Granger.
Det var ingenting särskilt spännande eller dramatiskt över denna lilla familj, och inte heller med deras hus eller platsen de bodde på. Men någonting, som förvisso inte var spännande, men definitivt annorlunda, var att det en dag i slutet av Juli satt en lång lilaklädd man med en spetsig hatt och ett buskigt, rött pipskägg i väntrummet till Grangers tandvård, och som läste en veckotidning om bilar.
Själva veckotidningen var kanske inte så konstig, men mrs Granger, som stod i receptionen, var lite bekymrad av hans närvaro, och efter ett tag lämnade hon sin plats bakom disken och gick fram till honom.
- Kan jag hjälpa er med något?, frågade hon artigt, efter att ha väntat ett tag på mannens uppmärksamhet
Mannen, som roat hade läst en artikel om motorer, tittade upp och sa:
- Åh javisst, jag heter Jason Grant, och jag har kommit för att prata med miss Hermione Granger
- Vad vill ni henne?, undrade mrs Granger, för hon ville inte gärna släppa in en främling till sin dotter utan anledning, Det är väl ingenting hon gjort i skolan? För jag tycker alltid att hon skött sig så bra…
- Åh, nej, nej, inte alls, avbröt Jason henne och reste sig upp, kan jag komma in? Och utan att vänta på svar stegade han tvärs över rummet och in i huset.
Mrs Granger, som blivit helt överrumplad av den hastiga rörelsen, följde efter honom och såg noga till att vända på ”öppet”-skylten vid dörren, för hon hade en känsla av att detta skulle ta ett tag.

När hon kom ut i vardagsrummet hade Jason satt sig ner i en fåtölj medan mr Granger stod upp och såg besvärad ut. Jason slog ihop händerna och tittade förväntansfullt på dom. När ingen sa något frågade han:
- Är miss Granger hemma?
- Nej, sa mrs Granger snabbt, hon är och hälsar på en vän
- Så synd, men då får vi väl prata så länge då, sa Jason, och såg inte särskilt besviken ut
- Varför är ni...?, började mr Granger, som tydligen inte stod ut längre
- Jamen det är väl självfallet!, utbrast Jason, jag har kommit för att ta med miss Granger till Hogwarts!
- Hog... vad? Vad menar ni med...ta henne?,stammade mr Granger och slog plötsligt upprörd ut
- Hogwarts är en skola för häxkonster och trolldom, sa Jason, som var van vid sådana här reaktioner, och er dotter, miss Hermione Granger, har blivit antagen där
Mrs och mrs Granger stirrade chockat på varandra, och sedan på Jason. Båda öppnade munnen för att säga något och stängde den igen. Vad var detta för främling som bara helt fräckt kom och kastade en massa strunt om deras barn i ansiktet på dom?
- Ni var inte beredda på det här, eller hur?, log Jason, får det vara en kopp te?
Han fick inget svar den här gången heller, men vände sig ändå om och när han kom tillbaka höll han i tre par koppar och ett par tepåsar.
Mr och mrs Granger gapade som guldfiskar.
- Hogwarts skola för häxkonster och trolldom anser att miss Granger har vad som krävs för att få utbilda sig till häxa, sa han lugnt och rörde om i teet
- Häxa?, sa mr Granger, hur vågar du tro på att jag ska låta dig ta med dig våran dotter när du sitter och säger sådana saker om henne?
- Ska jag bevisa det?, undrade Jason och drog fram en smal trästav ur byxfickan. Han svängde lite med den och genast höjde sig de två andra tekopparna i luften och började sväva fram mot de lamslagna människorna framför honom
Samtidigt hördes steg utifrån hallen, och en flicka med stort, burrigt, brunt hår visade sig i dörröppningen. Hon såg ut att vara ungefär tio eller elva år.
- Åh, mamma, pappa..., sa hon och kastade en förvirrad blick på Jason, vem...?
- Så det här är Hermione?, strålade Jason och reste sig upp för att ta hennes hand, gratulerar!

Hermione låg i sin säng med vidöppna ögon, att somna kändes helt omöjligt efter allt som hänt. Först hade hon blivit förvånad, men nu visste hon inte riktigt om hon var ledsen eller glad.
Hon suckade, sträckte ut en hand och tände sänglampan på nattygsbordet. Det skrovliga, gulbeigea pergamentbrevet låg kvar, och hennes hjärta slog ett dubbelslag; det hade alltså inte varit en dröm.
Hon tog upp det och drog ut dem båda papprerna som låg inuti, och läste orden, skrivna med grönt bläck, för kanske tjugonde gången den dagen.

Kära Miss Granger,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.
Terminen börjar den 1 september. Vi förväntar oss er uggla senast den 31 juli.

Er tillgivna

Minerva McGonagall
Biträdande rektor


Hermione försjönk i tankar med en liten rynka mellan ögonbrynen. Efter att Jason hade lugnat ner mrs Granger, som befunnit sig i chocktillstånd en lång stund efter att Hermione kommit hem, hade han tagit fram det här brevet och räckt det till Hermione. Sedan hade han bett henne att skriva under på en bit pergament som han stoppat ner i fickan. Han hade sagt att det var en bekräftelse på att Hermione tackade ja till inbjudningen och gått sin väg utan vidare förklaringar, han hade bara hejdat sig på tröskeln för att tala om att två trollkarlar från ett ställe som hette trolldomsministeriet skulle komma och ta med Hermione till Diagongränden, där hon skulle inhandla sina skolprylar.
Hermione lade tillbaka brevet i kuvertet med en bekymrad min. Hennes föräldrar hade tvivlat på att något av detta skulle kunna vara sant, och i sitt stilla sinne höll Hermione med dom, men hon kunde ändå inte begripa varför vuxna människor skulle ta sig tid till att hitta på något sånt här, och varför just henne av alla människor?
Hon släckte lampan och rullade över på sidan. Och trots att hon innerst inne fattade att det inte var någon idé att hoppas, kunde hon inte låta bli att le lite åt kudden innan hon somnade.

Dagarna fram till onsdagen gick långsammare än vad Hermione trodde att dagar kunde göra. Morgonen då Jason varit på besök hade varit en lördag, och hela tiden gick Hermione runt med en obehaglig känsla i magen. Hon hade bestämt sig för att om det nu dök upp några gubbar och tog med henne, skulle hon tro på alltsammans och följa med dom. Men om dom inte gjorde det, tänkte hon slänga brevet och försöka glömma bort det.
Hon hoppades att hon skulle slippa det sista alternativet, för om det var så att det verkligen var sant, och hon var en häxa, skulle hon nu ha bevis för att hon var speciell.
Hela hennes liv kändes så tråkigt, något som hon aldrig talade om för sina föräldrar, för hon visste hur mycket det skulle beröra dom, när de själva var så fästa vid sina liv. I skolan var hennes betyg bra, hon hade aldrig hamnat i något problem, och hennes lärare kommenterade henne som en tyst, duktig elev som man aldrig förväntade sig något dåligt av. Hon hade ett par vänner som hon träffades och umgicks med, men det var inget märkvärdigt med dom, och ingen av dom kunde räknas som hennes bästa kompis eller ens nära vän, det var alltid bara samma gäng på ungefär fem, sex tjejer, men inget mer.
Hon visste att hon egentligen inte hade något att klaga på, att det fanns andra som hade det mycket värre, men hon önskade att det hände någonting någon gång. Och nu hade det kanske hänt, och återigen spratt det till i henne av upprymdhet.

Även om tiden gick långsamt, så blev det ändå till sist onsdag. Hermione vaknade tidigt och gick ner till sin mamma och pappa vid frukosten, men hon kunde inte få i någonting.
- Jag är bara...nervös, ursäktade hon sig
Mr och mrs Granger kastade en menande blick på varandra.
- Lilla gumman, sa hennes mamma, jag vet att du är det, men du kan nog ändå inte förvänta dig att det ska komma någon
Hermione teg.
- Ta lite ägg nu
- Nej
Mr Granger strök sig över pannan.
- Om det inte ... , han verkade inte riktigt veta hur han skulle formulera sig, ... blir som du har tänkt dig, så kan vi ju alltid hitta på något annat ...
Hermione gav honom en mörk blick.
- Ja vi kan göra vad du ...
Han avbröt sig då en skarp signal från ringklockan ute i hallen ljöd genom huset.
- Jag tar det, sa mrs Granger och ilade ut för att öppna
Hermione hade blivit alldeles stel, hon satt blick stilla och lyssnade till rösterna som kom från hennes mor och en annan, okänd ...
Hon var inte säker på att hon orkade med en besvikelse, men hur skulle det kunna bli som Jason sagt? Hon började svettas och önskade att hennes mamma skulle komma tillbaka, fast samtidigt gjorde hon inte det.
Till sist kunde hon inte vänta längre utan hoppade upp och sprang ut i hallen. Två män stod på dörrmattan och tittade på henne.
- Nå, är du klar?, frågade en av dom trött
- Eh, jag, jo, fick Hermione fram och kändes sig alldeles yr, jag ska bara ... hämta min väska
Så vände hon om igen och flög upp till sitt rum, och kände sig gladare än vad hon någonsin gjort tidigare.
**************

Den verkar jättebra

Tråden låses då den inte uppfyller

regel 4.


Det är helt ok att börja om från början.