Defeat The Devil-Privat rollspel

Privat rollspel mellan mig och PotterHunger

Awesome! Börja du med mall

Namn: Lucy Daygrow
Ålder: 17
Utseende:
Personlighet: Hon är trevlig, tuff och hyfsat smart.
Egenskaper: Snabb, lite stark riktigt bra med sitt svärd.
Vapen: Rollas fram.. Först svärd
Övrigt:---

Din mall PotterHunger?

Namn: Nimueh (Kallas Nim)
Ålder: 312 år. (Hennes familjs magi har hindrat henne från att åldras, liksom alla andra i det stora släktet.)
Utseende:
Personlighet: Allt för snäll mot alla. Ödmjuk. Känner av någons känslor bättre än vanliga alver.
Styrka: Kan hantera de flesta vapen. Sin ålder är också en fördel.
Svaghet: Dödar inte i onödan, rädd om de som hon träffar. Oavsett vem, så tycker hon det är hemskt när någon varelse går bort.
Familj: Pappa, mamma och lillebror. De är bybon i den lilla vackra alvbyn.
Kärlek: En alv i armén som heter Samuel. (Bild: )
Övrigt: Flyr från sin by när platsen invaderas av mörka varelser.

Så!

Börja?

Jag kan göra det! ^__^
Våra karaktärer träffar inte på varandra ännu, right?

Nimueh tittade upp på de täta lövverken ovanför henne. Hon tröttnade aldrig på deras nya trädgård. Träden reste sig högt upp i skyn och gräset var i den allra klaraste av nyanser. Blommorna luktade starkt av en ljuvlig doft som nästan fick en att svimma. Nim trivdes verkligen på placeringen hennes familj fått. Det var mycket bättre än hennes förra hem.
"Nimueh!" Hennes mamma stack fram huvudet inifrån trästugan. "Vill du ha lembas?"
"Ja!" ropade hon till svar. Det var hennes favoritbröd och även en specialité hos alverna. Dagen skulle bli lika bra som den alltid var. Inget kunde förstöra det.

Lucy låg och tittade upp i himlen.
Hon stänger ute allt annat och ser vad molnen föreställer.

"Vänta lite..." Plötsligt kände Nimueh en varm domnande känsla i fingrarna. Hon tappade brödet med en låg smäll. Alvers öron var skarpa nog att reagera på minsta förändring i naturen. Det var inte alltid praktiskt.
"Nimueh!" Det var hennes mor. Paniken vällde upp i dem båda. "Demoner!"
De var dödsdömda. Demonerna gick inte att besegra. Inte på ett sätt de kände till.
"Mor, spring!" Nim grep tag i hennes armar och ruskade om henne. "SPRING!"
"Jag kan inte..." Mors ögon började rulla obehagligt tills de byttes ut helt. Mörka ögon bytte ut hennes klara. Någon tog kontroll över hennes kropp. En demon.

Plötsligt blir molnen gråa. Det går så snabbt. Lucy spetsar sina alvöron. Ett susande hörs. Min bror springer ut. Hans ögon blir svarta.

"Nej", kved Nim då mors fingrar gjorde djupa rivsår i hennes armar. Det gjorde så ont att hon bara ville släppa taget om verkligheten, men hon kunde inte, då skulle allt vara förlorat.
"Snälla..." Men demonen i mors kropp gav sig inte, den skulle skada henne till varje pris.
Plötsligt blev allt suddigt, hon skulle dö. Det var en läskig tanke, men den gjorde ändå henne trygg. Allt var bättre än det här. Hopplösheten spred sig som eld inuti henne... Eldade henne levande...