in the darkness [prs]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > in the darkness [prs]
Användare | Inlägg |
---|---|
bubbles
Elev |
9 feb, 2023 21:55
Detta inlägg ändrades senast 2023-04-27 kl. 20:21
|
l’Hospial
Elev |
Namn: Andrew Hwang
Ålder: 18 Födelsedatum: 7e Juli - xxxx Utseende: Andrew är ungefär 185 centimeter lång. Framförallt benen är långa och ser ut att sträcka sig mot himlen. Inte bokstavligen såklart, men han har ”modell ben” så att säga. Kroppsbyggnaden är ganska slank men muskulös och midjan är relativt smal vilket ger honom en mer triangelformad överkropp. Håret är svart och ostyrigt vilket gör att han måste platta det nästan varje dag för att inte se ut som ett troll. Dagarna han inte gör det brukar det sluta med att det står åt alla håll och blir det fuktigt ute lockar det genast till sig. Han har nästintill svarta, smala ögon som kantas av mörka ögonfransar och en rak, skarp näsa. Läpparna är ganska smala men har en prominent form och en tydlig hjärtform, åtminstone när det kommer till överläppen. (Face claim: Park Sunghoon) Spoiler: Tryck här för att visa! Övrigt: Har vissa aggressionsproblem. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 9 feb, 2023 22:07
Detta inlägg ändrades senast 2023-04-16 kl. 20:00
|
l’Hospial
Elev |
Sommarlovet hade varit absolut, totalt kasst för Andrews del. Först och främst hade det varit löjligt varmt dag in och dag ut, något som fått artonåringen att smälta till en konstant pöl. Och inte nog med det hade han även fått stå i den där värmen på ett av stadens caféer, alldeles ensam, och serverat kaffe av alla olika slag till folk som trodde att de ägde hela stället. Det hade till och med hänt att han slagit igen dörrarna till fiket några gånger, något som i slutändan lett till att han fått sparken. Och det, det var typ det värsta som kunnat hända med tanke på att han var mer än pank.
Artonåringen gäspade stort och drog av sig förklädet och skjortan hans nya jobb tvingade honom bära. Precis, hans nya jobb. Som tur var hade han inte gått vidare länge utan anställning utan hade lyckats norpa sig positionen senior barista på ett café precis bredvid skolan. Nackdelen var att han var tvungen servera andra elever, men det fick gå. Ett jobb var liksom ett jobb och han behövde verkligen de pengarna. Skolan låg bara ett par hundra meter bort från caféet, med två vägar att välja på. Antingen kunde man gå en liten omväg längsmed skogen eller så höll man sig på trottoaren och följde vägen tills man kom fram till helvetet självt. Andrew hade aldrig gillat skolan, varesig det handlade om lärandet i sig eller kamraterna. Okej, det var en lögn. Innan han fyllt sexton hade allt gått som en dans på rosor - han hade varit omtyckt av de flesta, haft en hel hög med vänner och varit skolans designerade pianist. Nu höll han sig mest för sig själv och gömde sig i musikrummet nittio procent av tiden. Entusiasmen för piano var det enda han hade kvar av det han haft innan. Nåväl, det var bättre än ingenting, eller hur? ”Hörde du att Hwang har börjat jobba på caféet här intill skolan? Gud, jag kommer sluta gå dit..han ser så sjukt sur ut hela tiden.” Andrew spetsade genast öronen och spann runt för att blänga på personen som slängt ur sig de orden. ”Är det speciellt smart att slänga ved på elden? Nästa gång du ser mig kanske jag ser mer än sur ut..typ förbannad”, väste artonåringen till flickan som uppenbarligen inte tänkt ett halvt steg längre än nödvändigt. ”Hm? Tänker du börja gråta nu eller? Idiot.” Han rättade till ryggsäcken som hängde över axeln och fnös högljutt, innan han vände på klacken och fortsatte mot skolans huvudbyggnad. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 10 feb, 2023 07:24 |
l’Hospial
Elev |
Med kaffet i ena handen och låset till skåpet i den andra, började Andrew vrida och vända på siffrorna tills rätt kod visades. Han öppnade därefter dörren till skåpet, nummer 57 på tal om saken, och slängde in ryggsäcken efter att ha tråcklat fram ett block och en penna först. Samtidigt som han sedan stängde skåpet sneglade han från sida till sida. Många elever befann sig i korridoren, men av någon anledning verkade de gå i en båge runt just honom. Någon anledning, hah! Det kanske, möjligen, berodde på att han pucklat på en stackare som råkat gå in i honom vid skåpet precis innan sommarlovet. Inte för att han hyste något agg mot just den eleven eller så, utan för att han helt enkelt inte kunnat hindra sig själv. Knytnäven hade liksom magiskt framstått, som från bara luften.
Andrews mörka ögon fastnade tillslut på någonting helt annat än elverna som aktivt undvek honom - ett familjärt ansikte som han inte sett på flera år. Miles Murphy. Trots att flera år hunnit passera sedan de sist sågs, kände han genast igen den jämnårige. Han verkade ha haft det bra på sistone, med sin solkyssta hy och mörka, glittrande ögon. Jösses, bara faktumet att han såg så pass välmående ut, speciellt i jämförelse med Andrew själv, fick den sistnämnde att grimasera. Anledningen till att de inte kom bra överens var för övrigt så dum att det knappt kunde vara sant. När de var kanske elva hade de råkat i bråk, och inte ens pågrund av deras egna olikheter, utan pågrund av ett stort missförstånd. Sedan hade det vara fortsatt och utvecklats enligt en negativ kurva och tja, nu låg punkten som åkt efter den kurvan långt nere på botten. Dumt? Ja, men artonåringen hade redan aggressionsproblem så det kanske inte var så konstigt att han inte kunde tänka två steg längre. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 10 feb, 2023 12:12 |
l’Hospial
Elev |
I samma sekund som Andrew fick ögonkontakt med Miles, vek han genast undan med blicken. Istället vände han de mörka ögonen åt ett helt annat håll, även om han i hemlighet England mot den andre lite då och då. Inte för att han var smått nyfiken eller så, absolut inte. Däremot blev kinderna smått rosiga när han insåg att den jämnårige eleven fortfarande glodde på honom.
Artonåringen tog en hastig klunk av det ljumna kaffet och stegade fram mot Miles, med bestämda kliv och något som kunde misstas för mord i blicken. ”Och vad fan tror du att du glor på?” Snäste han och ställde sig framför den något kortare eleven, med blocket och pennan i ena handen och kaffet i den andra. Han stirrade blankt ner mot personen som en gång i tiden varit hans absolut bästa vän i hela världen, fortfarande med smala ögon och läpparna hoppressade. Korridoren började sakta men säkert tömmas på elever, de flesta verkade röra sig upp mot övervåningen. Självfallet var det däremot några som stannade på den första våningen, alla som skulle ha ämnen så som matematik, fysik, biologi eller kemi. Andrew läste för tillfället både avancerad matematik och fysik, så han skulle hålla till ganska mycket på nedervåningen och hade gjort det även föregående år - musikrummet låg nämligen längst bort till vänster i byggnaden och han hade fortfarande en stark kärlek till pianomusik. ”Visste ni att Meyers och Hwang brukade vara jättebra vänner?” Viskade en av eleverna som samlats utanför dörren till klassrummet till sin lilla grupp med följare. ”Men de hamnade i något bråk för århundraden sedan och har hatat varandra sed-” Andrew hade spunnit runt i samma sekund som han hört sitt namn och greppat tag i hästsvansen på tjejen som talat. Om han inte mindes fel hette hon Amanda Blake, en irriterande, uppmärksamhetssökande tjej med långt blont hår och stora, gråa ögon. ”Kan ni inte skallra om er själva istället? Jag är så jävla trött på att höra mitt namn komma från andras munnar, har ni ingenting intressantare att prata om?” _____ Detta blev inge bra, förlåt ;-; Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 10 feb, 2023 14:08 |
bubbles
Elev |
Så, Miles stirrande blev inte riktigt en hit märker han. Nej, Andrew ser helt förbannad ut där han kommer gåendes mot honom och ställer sig precis framför hans fötter. Kanske han borde bli lite rädd för honom, den där mördande blicken är faktiskt lite läskig, men han är hyfsat säker på att killen, som han tidigare skulle kalla sin bästa vän, inte kommer göra honom illa. Men Miles kan såklart ha fel, det har han haft förut. Den Andrew som han kommer ihåg skulle inte kolla på honom med den där blicken, eller snäsa mot honom på det där sättet. Uppenbarligen har han förändrats, och han tvivlar på att han förändrats till det bättre.
”Dig,” svarar han kort och rycker på axlarna, innan han häller i sig resten av cappuccinon som han har i andra handen. Det hade tagit en stund för honom att få i sig hela, men gott är det iallafall. Han stirrar upp mot det bekanta ansiktet. Ska han säga något för att göra stämningen bättre? Nej.. han klarar sig utan Andrews vänskap. Deras bråk hade kanske varit onödigt, men det hade gjort djupa ärr och han har inte någon lust att ta första steget till att ha en civil konversation. Plus så verkar den något längre inte vara så intresserad i det heller. Så snabbt som han hört sitt namn hade Miles vänt på huvudet och glott mot flickan som öppnat munnen. Uppenbarligen är hon inte så diskret med sitt skvaller, hon verkar inte bry sig om att de hört henne. Ibland undrar han om folk inte har något bättre för sig, varför måste de prata om andra? Om personer som de inte ens konverserat med innan? Miles blir rätt trött på det faktiskt. Även om han blir smått förbannad på skitsnacket så hade han absolut inte gått fram och dragit tjejen i hästsvansen. Artonåringen himlar lätt med ögonen och hasar sig upp från sin sittande position. Han är smått förvånad över Andrews agerande, men ändå inte. Den Andrew han kände långt tillbaka skulle säga vad han tyckte, men han tvivlar på att han skulle dra någon i håret. En del av honom vill skratta, men det är inte rätt tillfälle. Plus så vill han inte ge Andrew den glädjen. ”Äsch, släpp det. Uppenbarligen har de inte något mer intressant att prata om. Det är rätt sorgligt egentligen,” påpekar Miles. Han har haft mycket skvaller runt omkring sig, i flera olika skolor. Han är lite van vid konstiga blickar och viskade ord, så det stör honom inte lika mycket längre. Nej, han insåg tillslut att det bara pekar på hur sorgligt liv människorna måste ha för att roa sig över bråk som skett mellan två människor som de inte ens känner, för flera år sedan. Miles tittar ner på sitt armbandsur samtidigt som en lärare kommer gåendes i korridoren. Han hoppas på att Andrew ska ha en annan lektion än honom själv, men eftersom att universum ofta vill skicka en komet mot hans väg så skulle det förvåna honom. Båda gillar matematik, men han hoppas verkligen att de inte kommer hamna i samma klassrum, åtminstone inte nu. ---- Det blev visst bra! 10 feb, 2023 14:50 |
l’Hospial
Elev |
För en gångs skull hade Miles rätt, även om Andrew fortfarande irriterade sig på svaret han gett innan. ”Dig”, vem fan svarar ens så? Det var ju helt skamlöst.
”Nej, uppenbarligen så har de inte det”, muttrade artonåringen och släppte flickans hästsvans. Påtal om det där med att svara ”dig” - vem drar någon i håret bara för att de snackar skit och skvallrar? Han skämdes nästan, men bara nästan. Någonting hade hänt i skallen på honom strax efter att han fyllt sexton, efter den där första skiftningen. Den hade förstört honom totalt och helt ärligt hade alla följande skiftningar också gjort det. Han betedde sig inte ens halvt mänskligt längre, det var bara att gå in i hans lägenhet så kunde man se hur katastrofalt det egentligen stod till. Sängen befann sig på golvet med en hel drös filtar och täcken och kuddar, ungefär som någon form av lya. Kylskåpet var fullt med alla möjliga olika typer av kött och allting var förskräckligt skräpigt överlag. Han var nästan som en såndär fågel som samlade på blänkande grejer. Amanda Blake var kvick med att ta några steg tillbaka efter att Andrew äntligen släppt henne. Man kunde tydligt se i de där gråa ögonen hur sjuk hon tyckte att den betydligt längre eleven var. Inte bara sjuk, spritt språngande galen. Och det var han kanske också, men vem fan kunde säga något om det? Nu visste förstås ingen om vad det var han gick och drogs med på sin fritid, men ändå. När läraren slutligen kom gående och låste upp dörren, var Andrew den första som slank in i klassrummet. Matematik, ett av de två ämnen han var helt tvärsäker i. Det var bara att hitta mönster och göra lite huvudräkning, precis vad han gillade. Så fort någonting inte hade mönster var det kört direkt för honom, vilket var därför naturämnena passade honom bättre. Han slog sig ner vid bänken längst bak mot fönstret och placerade blocket och pennan framför sig, tillsammans med kaffekoppen. Det spelade ingen roll att kaffet började bli kallt, han tänkte dricka upp det oavsett. ”Så, innan vi börjar tänkte jag meddela att vi har en ny elev den här terminen”, började läraren som ställt sig bakom katedern längst fram. ”Har du lust att stiga fram och presentera dig kort? När du är klar kan du slå dig ner bredvid Andrew där bak vid fönstret”, fortsatte han och pressade upp glasögonen högre på näsryggen. Underbart! Inte. ___ Men inte lika bra som ditt! Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 10 feb, 2023 15:19 |
bubbles
Elev |
Okej, så uppenbarligen har de två killarna samma lektion, toppen. Miles trodde väl det, turen är inte riktigt på hans sida särskilt ofta tyvärr. Däremot är nog inte det det värsta, nej. Faktumet att den här läraren vill att han ska presentera sig för hela klassen får honom att vilja fly sin kos. Fly till den lilla lägenheten han har. Han har däremot bytt skola massvis med gånger, så han visste ju att det skulle komma förr eller senare. Det är liksom inte det jobbigaste med att byta skola hela tiden, nej. Det är alltid svårt att hinna lära känna folk tillräckligt mycket för att han ska känna sig säker med dem, bli deras vän. Han hinner liksom aldrig få någon bästa vän, sådär som han och Andrew varit, men att förvänta sig att det någonsin skulle ske igen är väl rätt korkat egentligen. Artonåringen står där, aningen osäker på vart han ska kolla. Han känner igen några av ansiktena framför honom, men det var länge sedan han sett någon utav dem.
”Ja, jag heter Miles Murphy.. det är väl det,” berättar han med ett svagt leende. När professorn säger att han sedan ska sätta sig bredvid Andrew får det honom att sucka, ja, såklart det skulle ske. Miles drar fötterna efter sig och lägger ner sitt block och pennskrin på skrivbordet framför honom. Därefter sjunker han ner på stolen och sneglar tyst mot Andrew. En liten del av honom vill fråga hur han mår, hur han har haft det. Men nej, det gör han inte. Han känner att han borde göra det, men det där bråket ligger fortfarande i bakhuvudet på honom och han kan inte sluta tänka på det. --- Inte det minsta sant faktiskt 10 feb, 2023 15:43 |
l’Hospial
Elev |
Det var inte så att Andrew aktivt njöt av att se Miles okomfortabel, men han kunde inte låta bli att dra på munnen åt den andres pågående elände. Stackarn, det var ju egentligen inte alls roligt. Hade han själv befunnit sig i den positionen och sett någon sitta och flina på det där sättet hade han förmodligen tappat det totalt. Och det var just därför han slutade med sitt flinande och vände blicken mot fönstret istället, åtminstone tills den andre slog sig ner vid bänken bredvid. Då sneglade han mot höger, ner mot blocket den andre plockat fram och pennskrinet. Redan där och då kunde man se att Miles var betydligt mer organiserad än Andrew själv, som hade alla sina pennor lösa och liggandes huller om buller i ryggsäcken.
”Dåså, om alla har funnit sin plats och är redo så tycker jag att vi drar igång dagens lektion”, började läraren och skrev upp någonting på tavlan. Tydligen skulle de inte ha någon form av introduktion alls utan bara slänga sig in i det hela direkt. Under lektionens gång tog Andrew en hel hög med anteckningar, tio sidor för att vara exakt, alla fulla till bredden med ekvationer och uppgifter samt dess lösningar. Precis som han förväntat sig var det inte krävande alls och han var till och med framme vid tavlan och löste problem två gånger till resten av klassens stora förtret. Det var först mot slutet som han vände uppmärksamheten tillbaka mot Miles, han ställde till och med en fråga som flög ut helt oväntat. ”Vad tycker du om kursen?” Va? Varför hade han precis öppnat munnen för att fråga något så dumt? Kände han sig kanske lite skyldig över allt som hänt både då och tidigare? ____ Let’s agree to disagree xD Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 10 feb, 2023 17:36 |
l’Hospial
Elev |
Det hade faktiskt varit lite uppfriskande att göra Miles muttra de där orden, de där orden som i vanliga fall hade tänt på stubinen inom Andrew och hans extremt känsliga humör. Men nu hade för förtjänat det och tja, vad skulle han göra? Kasta sig över den andre och ge honom en smäll över näsan? Nej, det lät inte som någon vidare idé, plus att han inte ens känt sig lockad. Och helt ärligt, varför var hans första instinkt att ta sig till av våld? Det faktumet irriterade artonåringen något enormt, speciellt då han aldrig varit på det sättet innan. Nej, under tiden han och Miles varit oskiljaktiga hade han varit både artig och rolig att vara runtomkring. Föräldrarna hade också fortfarande varit med i bilden och allting hade varit sådär perfekt.
”Antar att alla inte har gener för matematik, eller vad man nu ska säga”, svarade Andrew och slängde en blick mot den andres anteckningar. Nåväl, de såg i alla fall hyfsade ut. ”Dina anteckningar ser åtminstone bra ut”, kommenterade han efter en stunds tystnad, medan de andra eleverna började plocka ihop sina grejer och röra sig mot nästa lektion. Enligt schemat hade Andrew en lektion till innan lunch och en efter, vilket var bra då han skulle ta sig an eftermiddagspasset på caféet. Som tur var hade skolan dragit igång på en torsdag, så det var inte någon jättejobbig start direkt. Nu skulle han förvisso jobba heldag på lördagen, men han hade faktiskt söndagen ledig. Söndagen som han skulle spendera genom att tortera sig själv i skogen några kilometer bort från skolan. Tacka alla gudar att ingen normal människa ville röra sig där bland träden, det gav Andrew chansen att göra sitt i lugn och ro. Ja, eller vad man nu skulle kalla det för. ”Jag antar att du kan fråga mig om du behöver hjälp, eftersom vi ändå tvingas sitta bredvid varandra”, mumlade artonåringen och började plocka ihop sina egna grejer. En penna och ett block, det ville säga Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 11 feb, 2023 14:40 |
Du får inte svara på den här tråden.