Den fortsatta resan - Pirater! PRS Medi Vidomina

Medi

Ethan lutade sig över räcket och blickade ut mot staden de närmade sig. De skulle strax gå i hamn. Fundersam över var livet hade tagit honom. Han behövde inte tänka särskilt långt eller länge tills han kom fram till att han levde det bästa livet. Han var rik. Kanske inte pengamässigt, men han hade sina piratvänner och familj. Han fick jobba med det han trivdes bäst med att göra. Och han var dessutom väldigt bra som det.
Ett leende syntes på hans läppar. Skeppet närmade sig bryggan. Just då tog något, eller snarare någon, ett tag runtom Ethans ben. Det var små armar. ”Sammi!”, Ethan snurrade runt och plockade upp sin son i sina armar. ”Är det där du gömmer dig? Var är mamma?” Han tittade runt bland besättningen. De flesta av de gjorde sig redo för att gå i land, men Ethan såg inte till Kiliah. ”Hon dyker väl upp snart.”, tänkte han fundersamt och vände sig mot den soliga staden igen. ”Vad roligt det ska bli att få gå i land igen. Känner du igen platsen? Ett riktigt paradis. Karibien är bäst såhär års. Jag hade inte velat vara på någon annan plats just nu. Än här med dig.” Ethan tryckte Sammis kind mot sina läppar i en puss. Han skrattade när han såg Sammis missnöjda grimas. ”Jaja, du kan väl leta reda på mamma eller kaptenen? Jag är säker på att de gärna går in i land med dig.”, log han och satte ner den lilla pojken på golvet igen.

Sammi skrattade och lade armarna om sin pappa.
"Mamma måj illa." Han såg sorgsen ut och nickade och såg sig om. Höll sedan i hans hand.
"Mojfaj." Sa han när han såg John och sprang sedan mot sin morfar som han älskade.
"HEJ!" Ropade han och drog fram sitt svärd i trä och petade på Johns ben med ett skratt som kunde få den hårdaste mannen att falla.

John hjälpte till att fästa skeppet i hamnen, märkte inte att Sammi närmade sig. Det var först han blev slagen med svärdet som han ryckte till. "Va? Vad nu?", sa han, låtsades vara upprörd. "En pirat! Åhnej, bäst jag flyr!" Han skrattade, och plockade upp Sammi istället. "Vilken tur att det bara var jag, Sammi." Han skrattade. "En annan pirat hade kanske inte blivit lika glad att ha blivit attackerad av dig." John strök Sammis kind. "Kiliah, är du redo att gå i land, du med?"

han skrattade och släppte svärdet när han lyftes upp.
"Men Sammi busig" Sa han och kramade honom hårt och såg oroligt på sin mamma.

Hon stod med huvudet över religen.
"Ja självklart pappa." Hon var blek och hon skrattade.
"Varför är jag så yr tror du?"

John höjde något på ögonbrynen när han såg Kiliah. Han satte försiktigt ner Sammi på golvet igen och gick över till henne. "Är du sjösjuk igen?" Han skakade ogillande på huvudet och rynkade pannan oroligt. "Du kanske vill stanna här och vila en stund? Om du vill följa med så fixar jag ett rum åt dig på värdshuset där du kan samla dig? Hm, vad tror du?"
Ethan gick över till sin fru. "Men här är det?", sa han oroligt och lade armen om henne samtidigt som han strök med handen över hennes hår.

"Men jag borde inte vara sjösjuk" Hon hostade till och lutade sin svettiga panna mot Ethan.
"Jag är en van sjömänniska vid det här laget och jag anser mig vara svag om jag blir sjösjuk." Hon såg upp på honom och skakade på huvudet.
"Cun har sagt han ska se efter mig så fort vi är i land. Han tar hand om de andra så länge."

"Så du lever i förnekelse?" John fnös och skakade på huvudet igen. "Det är inte bra, Kiliah. Du är sjuk. Inse det. Seså, nu ska vi gå i land. Cun ser efter dig sedan, ja. Ethan, du får gå med henne." Ethan nickade och krokade arm med henne. "Såja. Ingen fara. Cun gör dig hel igen på nolltid ska du se. Vad skönt att vi är framme, va?" Han log och nickade sedan mot de håll de skulle gå åt. Äntligen skulle han få känna land under sina fötter igen. I den stekheta solen. Det var strålande väder.. idag igen!

"Jag lever inte i förnekelse pappa. Ja jag är sjuk. men jag är inte sjösjuk." Sa hon och lade armarna i kors och såg på honom och bytte språk. Till deras språk som de talat för så länge sedan.
"Jag ska gå i land men jag är ingen landråtta. Jag är din dotter på detta skepp och jag är bara sjuk inget mer." Sedan gick hon av skeppet efter hämtat pengarna.

John ryckte på axlarna och bytte en förvirrad blick med Ethan. Ingen av de verkade förstå vad hon menade, men båd antog att hon hade rätt. Kiliah hade oftast det. Det var lättare att hålla med än att gå emot hennes vilja.
Ethan gick efter Kiliah och John därefter.
De andra i besättningen hade som vana att gå till värdshuset, de första de gjorde, när de kom i land. Ethan tänkte göra de sällskap, som en del av besättningen han med.

"Jag går till Miliah med barnen då." Cun vinkade av dem och tog de den minsta i famnen och såg till att Sammi kom efter.

Kiliah såg på sin make och suckade.
"Förlåt älskade. Men jag orkar inte dricka rom just nu. Jag går och sover en stund?"