[Novell] En drömlik sommardag

Jag är överdjävligt dålig på det här med att skriva kärlek, så förvänta er inget. :3
_____________________________________

Det var en vacker sommardag, det långa gräset på ängarna krusades i den lätta bristen, de gröna löven prasslade och en liten bäck i närheten porlade stillsamt. Ett rådjur i närheten stannade upp, luktade lite och sprang därefter iväg, med sin vita bakdel som försvann upp i skogen. Vad den hade märkt, luktat sig till, var inget en levande människa skulle kunna märka om personen i fråga inte skulle ha ramlat på det. Det som hade fått djuret att springa iväg var lukten av två människor, en man och en kvinna. De låg i det höga gräset, på en liten filt, lättklädda på grund av hettan som slog emot dem, som gjorde det outhärdligt att ha på sig något tjockare än ett par shorts. Mannen låg, tuggade på ett grässtrå med ett leende på läpparna och kvinnan låg med händerna på hans bröstkorg och örat mot stället där hans hjärta satt. Där kvinnans öra pressades emot, kunde man se ärrvävnad, stora ärr löpte kors och tvärs över stället där hans hjärta satt. När folk frågade hur han hade fått dem så svarade han ofta, "En olycka" eller "Jag var ung och dum". Det var längesedan nu, tänkte han, när han kände hur kvinnans mjuka beröring smekte stället där ärren löpte, hon hade aldrig frågat hur han hade fått dem och det var han glad för, det fanns ingen rim och reson i det hela. Men något visste han, att oavsett hur skadat den delen av hans bröstkorg hade varit, så slog hjärtat under vävnaden för den kvinna som nu låg och lyssnade till hans hjärtslag.

Den tunna, mjuka rösten som slog mot hans trumhinnor väckte honom ur tankarna. Hon hävde sig upp och tittade in i hans ögon, hennes ögon var blåa likt två djupa brunnar. Man visste vad ytan bestod i, men djupet i dem dolde så mycket mer, hon log, ett mycket vackert leende.
"Du är tyst idag?" Sade hon med en lite road ton på rösten, frågan var självklar, mannen skrattade lite för sig själv innan han svarade:
"Ja, jag har mycket att tänka på bara. inget speciellt." När han hade sagt detta, gav han henne en snabb och kort blinkning med hela ögat. Trotts att den nästan hade varit obefintligt så hade den fortfarande funnits där, hon såg nöjd ut och återgäldade hans leende. Solen smekte paret där dem låg, de lätta brisarna fick den annars varma sommardagen att bli lite behagligare och trotts att dem var nya med varandra, så tycktes ord vara något onödigt. Orden, som annars var det människor använde sig av, verkade något obetydligt och något som inte räckte till, det var för jordnära.

Det blonda håret, ljust som solen och lika vackert som månsken, krusades när mannens fingrar strök det. Kvinnan tittade upp mot honom och log, han log tillbaka, men denna gången ett sorgset leende. Detta var platsen han senast hade tagit en flicka till, samma flicka som hade gett honom ärren, samma flicka som hade lämnat honom med såren som så svårt hade sluts. De sår som nästan hade tagit hans liv, de sår som nästan hade fått hans hjärta att ruttna. Men kvinnan som nu låg bredvid honom, hade förbarmat sig över honom, sett bortom hans skadade själ och tagit hand om honom, på något sätt hade denna ömma behandling fått såret att slutas, slutas för att lämna kvar den ärriga massan han nu stoltserade med.

"Förlåt mig, jag har varit lite tystlåten. Men denna platsen innehåller så mycket minnen och sorgsna sådana, till på köpet." Sade mannen efter en stund, samtidigt som han lekte med kvinnans fingrar. Dem var onekligen mycket mindre än hans, mycket vackrare och skörare.
"Varför tänker du på det nu, du är här på mig nu, istället för att tänka på gamla minnen så kan du väll skapa ett nytt, med mig? Din stora idiot." Sade hon med ett skratt och lade därefter en hand på hans kind, med en mjuk rörelse. Han såg hur hennes ögon närmade sig, hennes leende kom närmare och hennes doft blev mer påtaglig. Det kändes som dagar, kanske år, men stunden varade bara några sekunder. Hennes läppar hade vidrört hans, hennes doft hade fyllt hans näsborrar och det hade bara funnits dem, där och då. När stunden var slut, så fanns det bara ett minne kvar, men det var ett minne lyckligt nog att glädja honom i en hel livstid och när han tittade ned på sin bröstkorg, kunde han se att ärren till viss del bleknat. Återigen hade hon bevisat att hon var mer än en flicka, hon var hans vän, hans kärlek och hans allt.

Men den lyckliga stunden varade inte länge, när kyssen var slut och bara känslan fanns kvar, så reste hon sig sakta upp. Med en oförstående blick på henne så svarade hon, med ett svagt leende. Mannen reste sig också nu och gjorde sig beredd att följa henne, följa med henne vart hon än skulle vandra. Men innan han hade tagit ett steg så hade hon, vänligt men bestämt, sagt nej. Mjukt tog han tag i hennes arm och rörelsen fick henne att titta på honom.
"Varför?" Frågade han, helt oförstående. Detta var konstigt, det var något som inte stämde.
"Du och jag kan inte bli, i alla fall inte här och nu, det vet du." Sade hon, fortfarande med ett svagt leende, men man kunde se skymten av en tår i hennes annars vackra, blåa ögon.
"Snälla du, lämna mig inte, jag klarar det inte." Sade mannen, men hans röst påminde starkt om en rädd pojke, en rädd pojke att förlora något han höll kärt. Det var en vädjan, en bön.
"Lämna dig? Hur ska jag kunna lämna dig när jag aldrig har träffat dig?" Svarade hon, fortfarande leendes, men hennes leende var sorgset.
Mannen tittade på henne och såg hur hon sakta men säkert försvann, försvann dit han inte kunde följa henne. Ett hemskt ljud uppstod och blodet färgade det annars fina fältet rött och ett hemskt ljud uppstod, det lät som en dov trumma. Chockat tittade han ned och såg hur såret som nu var så djupt att hans hjärta blottades började slutas och när det inte fanns något sår längre så slogs världen i bitar. Allt föll ihop, det blev mörkt och mannen föll.

I fallet så slog han upp ögonen, med ett vrål vaknade han och med ett ryck satte han sig käpprakt. Skrämd trevade han och kände efter på sin bröstkorg, så att såret inte var verkligt, när han lade sin hand där så kände han hur hans hjärta slog och i mörkret log han, trotts att han blivit lämnad ensam så förstod han en sak. Ibland var man tvungen att rasera för att bygga nytt och när han kände hjärtat slå, så visste han att det slog för henne trotts avståndet. Det slog för hans vän, hans hjärta, hans kärlek och hans allt.
____________________________________

Hoppas den ska falla er i smaken, väldigt kort och så, men jag ville bara få ur mig något. Sedan är det något jag verkligen behöver träna på att skriva så är det kärlek, som sagt, hoppas det duger.

Vacker, vacker, vacker, vacker! Totallt underbar.

Tackar, trevligt att någon uppskattade den. ^^

du. det här var så sjukt bra skrivit. jag läste om den. it was beautiful. älskar dina beskrivningar. allt var galet bra, länka om du skriver något mer :]
vackert, vackert.

Jag ska ge dig en länk om jag skriver något mer, kul att du tyckte om den. ^^